Mer om aktörer

Enligt Richard Swedberg menade Max Weber att endast biologiska aktörer kan agera medan organisationer, grupper och andra former av kollektiv inte kan det. Huruvida detta stämmer blir antagligen, som så ofta, i slutänden en fråga om definitioner.

Jag menar till skillnad från Weber att kollektiv, till och med så svårgripbara sådana som kulturer, kan agera. Men det finns givetvis skillnader mellan olika slags aktörer gällande hur deras agerande blir att fungera. Jag ska försöka reda ut detta och säger förhoppningsvis samtidigt något i relation till Webers synsätt.

Vad är en aktör?

En aktör är, enligt mitt sätt att se, någon som har handlingsförmåga och beslutsförmåga. Den kan alltså detektera en situation där den kan agera och då fatta ett beslut om att göra det eller inte, samt faktiskt börja agera utifrån beslutet.

Identifieringen av situationen, beslutet och agerandet syftar till att uppnå ett mål. Men inget av detta behöver ske medvetet. Till exempel kan något så enkelt som en termostat sägas detektera, besluta och agera. En aktör är helt enkelt, som jag ser det, ett målinriktat system.

Graden av medvetenhet hos ett system kan variera. En kultur kan till exempel detektera, besluta och agera utan att någon av medlemmarna, som faktiskt genom sina kroppar bidrar till detta, är medvetna om att det är det de gör. Se till exempel beskrivningen av gruppintelligens i artikeln Sociala drivkrafter.

Men vissa aktörer (målinriktade system) kan vara mycket medvetna. Det gäller till exempel en individ eller en beslutsgrupp som väldigt medvetet kan identifiera vad man vill åstadkomma, fatta beslut om detta och agera i syfte att nå de mål man beslutat sig för att eftersträva.

Skillnader mellan olika slags aktörer

En skillnad mellan olika slags aktörer är alltså möjligheten till, och graden av, medvetenhet. En annan skillnad ligger i hur deras handlingsförmåga och beslutsförmåga gestaltar sig. Till exempel inom vilka områden de kan agera, hur kraftfullt, med mera.

Jag anser att individer, beslutsgrupper och maktfamiljer har en stor fördel framför kulturer i det att de är mycket mer medvetna i sitt beslutsfattande. De har även fördel gentemot organisationer i det att organisationer är regelstyrda och därför begränsade och förutsägbara.

En anledning att särskilja maktfamiljer från individer eller beslutsgrupper är att de utmärks dels av att de agerar långsiktigt för efterkommandes räkning och dels av att de har ett så starkt och lojalt kontaktnät genom ingiften i andra maktfamiljer.

Besluten i maktfamiljen kanske tas av en individ eller en beslutsgrupp, och beslut kanske också fattas i beslutsgrupper tillsammans med andra maktfamiljer, vilket också kan vara viktigt att hålla reda på för att förstå vilka som agerar. Men maktfamiljen som aktör är i sig också viktig att få syn på för att förstå vilka som är de mäktiga aktörerna och vad som utmärker dem. 

Maktfamiljen är till stor del en kultur, eller subkultur. Men den skiljer sig från de flesta andra kulturer som är betydande aktörer i det att den är mindre och därför lättare och mer medvetet kan utnämna ledare (överhuvuden) som kan fatta riktade beslut. Den är också en ovanligt maktinriktad kultur.

 

Slutord

Jag hoppas att jag här lyckats förtydliga varför jag valt att lyfta fram de här typerna av aktörer, vad som skiljer dem åt och varför det kan vara viktigt. Det är givetvis svårt att bedöma vilka aktörer som är mäktiga eftersom en viktig maktstrategi nuförtiden är att dölja sin makt.

Men det är ändå tydligt att maktfamiljer historiskt länge varit väldigt mäktiga aktörer och att detta fortsatte att vara fallet även efter att den gamla adeln och kungamakten förlorat gentemot de nya maktfamiljerna inom bank och industri samt handel och kolonial verksamhet med koppling till de ostindiska kompanierna.

Jag hoppas att det framgår att dessa olika kategorier av aktörer är en slags förenkling och försök till renodling av koncept i analyssyfte. I verkligheten kan till exempel en aktör vara en beslutsgrupp där samtliga medlemmar tillhör samma större kultur (till exempel den västerländska) samtidigt som flera av medlemmarna tillhör olika maktfamiljer och har höga poster i stora organisationer.

Även om renodlingen kan hjälpa oss i analysen av en sådan beslutsgrupp behöver vi även ta hänsyn till komplexiteten och osäkerheterna i hur de olika faktorerna påverkar varandra.

När det gäller skillnaden mellan mitt och Webers synsätt tror jag just att det handlar om skillnader i hur vi explicit eller implicit definierar olika koncept. Jag är övertygad om att Webers beskrivning av vad som kan vara en aktör eller inte stämmer utifrån de definitioner han använder.

Men om man definierar en aktör som ett målinriktat system med handlingsförmåga och beslutsförmåga kommer man att komma fram till samma slutsats som jag; att en aktör även kan vara en grupp individer eller till och med ett mekaniskt eller elektroniskt system, som till exempel en AI.

Mäktiga aktörer

Jag har tidigare beskrivit en teori, aktörsteorin, där jag tar upp individen, kulturen och beslutsgruppen som de tre kategorierna av aktörer i samhället. Jag kompletterade i efterhand beskrivningen med organisation och AI (som kan komma att bli en aktör även om den ännu inte är det).

Jag skulle idag säga att aktörsteorin mer får ses som ett första utkast och att den definitivt kan preciseras och förbättras. En viktig sådan förbättring är att hålla det mer öppet vilka aktörskategorier som finns eller kan finnas jämfört med hur snävt jag då formulerade det.

Det kan alltså finnas viktiga aktörer jag inte räknar upp här. Men dessa är i alla fall de kategorier jag identifierat såhär långt; individen, kulturen, beslutsgruppen, den moderna organisationen och maktfamiljen.

Individen

Individer kan fatta väldigt medvetna beslut och rikta sin kraft flexibelt. Men då individen är ensam är den, även då den ansamlat mycket maktmedel, vanligen inte den starkaste aktören. Om den samarbetar med andra kommer den bli en del av en beslutsgrupp vilket minskar den individuella makten eftersom man då måste kompromissa.

Kulturen

I en kultur fattas besluten mer omedvetet, och mer informellt, än hos de flesta andra aktörerna. Dessa beslut skapas organiskt utifrån sociala drivkrafter och bildar normer som kulturens medlemmar sedan i varierande grad följer. Detta skapar bland annat en viss tröghet och gör att kulturer inte är flexibla i att snabbt fatta nya beslut.

Det gör också att en kultur lättare kan styras av andra aktörer än vad gäller de andra här nämnda aktörerna. Detta sker då typiskt genom indoktrinering. Men stark och djup kultur kan också sätta gränser för vilken indoktrinering som är möjlig.

En kultur kan vara en betydande maktfaktor genom att den kan ha många medlemmar och att normföljandet hos dessa kan vara en stark kraft. Normerna kan omfatta ansamlande av olika maktmedel och användande av alla former av maktutövning. Men eftersom besluten är informella och organiskt skapade är kraften ofta inte lika ensidigt och tydligt riktad.

Slutligen kan en del normer i en kultur ha formats för att de fungerat långsiktigt. Det gör att kulturen, som ju i vissa fall kan ha funnits under väldigt lång tid, kan ha en långsiktighet som överträffar andra aktörer. Den kan dock inte medvetet planera långsiktigt som en del andra aktörer kan.

Beslutsgruppen

En beslutsgrupp kan vara ett informellt samarbete, en förening eller en styrelse. Medlemmarna har medvetet valt att ingå i gruppen och besluten fattas huvudsakligen demokratiskt i någon mening. Besluten syftar vanligen till att gynna medlemmarna.

En beslutsgrupp liknar delvis en organisation eftersom den blivit till genom medvetna beslut. Men den skiljer sig från de flesta organisationer i det att den inte är hierarkisk med regler, övervakning och sanktioner. I den mån beslutsgruppen har regler är de vanligen skapade genom någon form av demokratisk process.

Beslutsgruppen har givetvis mer makt än var och en av medlemmarna enskilt men kan ändå ha lika stor flexibilitet och förmåga till snabba beslut. Den har också fördel av att kunna skapa fler idéer och lösningar genom medlemmarnas olika perspektiv och erfarenheter än vad gäller för en ensam individ.

 Den moderna organisationen

Organisationer pekas av Galbraith ut som det viktigaste maktmedlet idag men han nämner inte att de även är egna aktörer. Detta gäller särskilt juridiska personer men även många organisationer som inte formellt är juridiska personer härmar idag dessa och fungerar då som aktörer.

Som aktör är en organisation begränsad i det att den har specificerade mål den ska uppfylla. Den kan alltså inte själv byta mål på samma sätt som andra aktörer potentiellt kan. Målet definierar organisationen.

En organisation kan existera över lång tid vilket gör att den kan eftersträva långsiktiga mål om det ingår i dess specifikation. Eftersom långsiktighet är en del av maktstrategin att tänka stort är detta en av faktorerna som bidrar till att organisationer kan bli så mäktiga.

Organisationer är ofta väldigt effektiva i att uppnå sina mål vilket gör dem till viktiga aktörer inom ramen för sina mål. Men ytterst är de beroende av andra aktörer som definierar dem. Om till exempel aktiebolag skulle förbjudas i lag upphör de att existera.

Dessutom är organisationer potentiellt styrbara för andra aktörer. Även om ett aktiebolag ska generera vinst kan en aktör med aktiemajoritet tillsätta en styrelse som driver andra agendor för att gagna aktörens egna syften. Det verkar till exempel vara fallet med moderna medieföretag som ibland förefaller mer inriktade på indoktrinering i vissa syften än på vinstmaximering.

Maktfamiljen (klanen)

Världen präglas starkt av stor förekomst av klankultur. Åtminstone i andra kulturområden än de präglade av nordvästeuropeisk individualistisk kultur. Det tyder på att det är en väldigt stabil form eftersom det sett ut på det sättet sedan långt tillbaka.

De flesta av dessa klaner tillhör dock antagligen inte de mäktigaste aktörerna. Det gör däremot de stora, ofta västliga, maktfamiljerna. De fortsätter på så sätt ett mönster av mäktiga adels- och kungasläkter även om många av dem växt fram senare och kanske saknar sådan bakgrund.

I jämförelse med de forna adels- och kungafamiljer är dock de moderna maktfamiljerna mindre synliga. Det hänger antagligen samman med att maktstrategin att dölja makt blivit viktigare än strategin att visa makt.

En anledning till att dessa maktfamiljer och deras frontfigurer kan bli så mäktiga är att de anskaffar makt för sina efterkommandes räkning. De är alltså inte kortsiktigt själviska. Det gör att de kan ha lång planeringshorisont jämfört med de aktörer som bara söker makt för egen del.

De brukar dessutom gifta in sig i andra maktfamiljer och på så sätt skapa starka lojalitetsband. Maktfamiljers samarbeten kan antagligen ofta ske i form av beslutsgrupper men medlemmarna i beslutsgruppen har förstärkt lojalitet genom släktbanden och delar dessutom långsiktigheten. De skiljer sig på så sätt från många andra beslutsgrupper.

I artikeln Kort om makthavare och maktfamiljer skriver jag bland annat:

”När människan blev bofast uppstod hierarkier och de som hade höga positioner i dessa utvecklade en egen subkultur. Härskare har ofta haft mer gemensamt med varandra än med de folk de härskat över. De har dessutom utvecklat och i viss mån lyckats hemlighålla kunskap som varit gynnsam för att behålla och öka makten.

De som växt upp i familjer inom de mer makthavande klasserna har också haft större möjlighet att träna färdigheter som gagnat dem i maktspel. De har till exempel kunnat ha möjlighet att i praktiken leda, skapa och ta över organisationer. Eftersom vi blir bättre på det vi tränar har vissa med sådan bakgrund kunnat bli väldigt skickliga på sådant.

Dessa klasser har också utvecklat sätt att skola in sina efterkommande i att kunna ta över, förvalta och utöka familjens makt. Internatskolor är antagligen ett exempel på sådana metoder. Troligen är många av de som lyckas väl i maktspelet drivna av att prestera bra för att få pappas kärlek. Vissa kan också ha machiavellianistiska personlighetsdrag.”

Även om många av nutidens maktfamiljer kanske inte har så gamla anor har de ändå ofta haft väldigt mycket makt i flera generationer. Det gör att citatet antagligen är tillämpbart på dem och visar på hur de antagligen delvis dominerar genom kontroll över mäktiga organisationer.

Slutord

Om AI blir den maktfaktor en del tror kan den komma att bli en till och med ännu större sådan än vad organisation är i dag. Den kan då komma att bli framtidens mäktigaste aktör. Troligt är dock att den kommer att påminna om organisation i det att dess agerande kommer att vara avgränsat utifrån regler dess skapare bestämt.

Idag är det dock troligen inte organisationer som är de mäktigaste aktörerna (de är mäktigare som maktmedel än som aktör) utan snarare några ganska få maktfamiljer. Det går dock inte att utesluta att vissa andra aktörer också kan vara utmanare till titeln.

Demokratiska stater verkar vara alltför styrda av olika intresseorganisationer med olika, ofta motsatta, agendor för att vara en utmanare. De är dessutom, vad det verkar, korrumperade av maktfamiljerna.

Men mindre demokratiska stater med stora resurser kan troligen vara väldigt mäktiga aktörer eftersom de kan inrikta sig mer ensidigt för att nå sina mål. Det kanske pekar på ytterligare en möjlig kategori; andra typer av organisationer. I dessa fall styrs de ju inte av regler utan av ett litet ledarskikt och är alltså inte en typisk modern organisation. Möjligen kanske man bör tala om ledarskiktet som en beslutsgrupp varför ingen ny kategori i så fall behövs.

Det kan i vilket fall givetvis även finnas andra aktörer som jag ännu inte fått syn på och dessa kan då finnas i en av mig hittills oupptäckt kategori. Men utifrån den analys jag gjort här framstår åtminstone maktfamiljer som en god kandidat till att vara den typ av aktör som har störst chans att tillskansa sig mycket makt i dessa moderna tider.

Maktstrategier

För att analysera makt kan man med fördel som koncept använda de typer av maktutövning Galbraith specificerar i boken The Anatomy of Power; tvång, kompensation och indoktrinering. Till dessa bör man även lägga en fjärde; att slå mot maktmedel. Utöver det är det också lämpligt att använda koncept som beskriver olika maktmedel.

Förutom detta bör man också titta på olika maktstrategier som används. Galbraith räknar inte upp några sådana på motsvarande sätt som han gör vad gäller maktutövning och maktmedel. Men några sådana figurerar mer implicit i boken.

Jag har tidigare skrivit om flera sådana och tänker här ta upp de jag i dagsläget anser vara de viktigaste; hänsynslöshet, exklusiv kunskap, tänka stort, monopol, övervakning och kartläggning, samt att dölja makt.

Hänsynslöshet

Den kanske ultimata maktstrategin är att använda makten destruktivt och hänsynslöst gentemot andra. Det är lättare att riva ner än att bygga upp. Den som strävar efter att öka och bevara sin makt bör alltså använda detta faktum till sin fördel.

Den bör inte lägga onödig tid och kraft på att skapa eftersom allt den skapar kan stjälas eller förstöras av konkurrenter. Istället bör den huvudsakligen fokusera sin kraft och tid på att själv stjäla sådant som är värdefullt (kapa istället för skapa) eller på att förstöra sådant som konkurrenter skapat, det vill säga att slå mot maktmedel.

De flesta definitioner beskriver makt som ett socialt fenomen. En individs makt finns alltså i relation till andras makt. Det innebär i så fall att makt är ett nollsummespel. Vidare innebär det i sin tur alltså att din makt ökar om du minskar andras makt. Eftersom det ofta är lättare att förstöra än att bygga är alltså det mest effektiva sättet att öka sin egen makt ofta att förstöra för andra.

Exklusiv kunskap

Exklusiv kunskap är ofta avgörande vid maktkamp. Det hänger nära samman med att ny teknologi, i bredaste bemärkelse, historiskt ofta förändrat förutsättningarna radikalt. Ett tidigt exempel är hur jakt förändrades när pilbågen introducerades.

Ett exempel i maktsammanhang är att även om en aktör har en mycket större armé kan någon med en mindre armé och en ny militärstrategi, eller ett nytt vapen, ändå vinna. På liknande sätt kan en ny vinnande affärsidé, en ny handelsväg, eller en ny tillverkningsmetod, slå ut en mycket rikare och mäktigare konkurrent.

Även kampen om folks föreställningar och lojalitet kan förändras, till exempel genom ny kommunikationsteknologi eller genom nya tankefigurer, så att en hittills dominerande indoktrinerande aktör förlorar greppet om folket.

Exklusiv kunskap kan alltså ofta vara avgörande inom alla former av makt. Viktigt är dock just att kunskapen är exklusiv. Om konkurrenter har tillgång till samma kunskap förlorar man övertaget. Om man inte lyckats använda övertaget till att skaffa sig monopol, eller nära monopol, så att man kan fortsätta att dominera. Förutom att hemlighålla kan man alltså även agera tillräckligt snabbt.

Ett av de tydligaste exemplen på den exklusiva kunskapens betydelse hittar vi i den sentida utvecklingen av telekommunikation. Avlyssning, öppnande av brev, och liknande har antagligen sedan långt tillbaka varit viktigt för att skaffa informationsövertag. Men med uppfinnandet av telefonen förändrades sådana möjligheter till något helt nytt.

Telefoni möjliggjorde mycket mer långtgående avlyssning än att till exempel ha folk utplacerade på mötesplatser för att försöka höra vad som sägs. Genom att ha kontroll över telekom-infrastrukturen kan man avlyssna allt som sägs i ett telefonsamtal.

De flesta var, och är fortfarande, dessutom omedvetna om den långt gående möjligheten till avlyssning och tänker därför heller inte på den risk de tar genom att tala om viktiga saker över telefon.

Genom avlyssning kan man få reda på viktig information inom alla maktområden. Man kan till exempel skaffa sig fördelar inom ekonomiska affärer genom att känna till andras planer. Man kan också skaffa sig hållhakar, som möjliggör utpressning, om någon avslöjar något komprometterande i ett samtal.

Sedan internets och mobiltelefonins uppkomst har denna möjlighet växt ytterligare. Idag kan man avlyssna folk bara en mobil, eller annan elektronisk utrustning med liknande kapacitet, finns tillräckligt nära. Den behöver inte ens vara påslagen.

Detta tillsammans med platsdata, surf-data och annat gör en väldigt långt gående informationsinsamling möjlig. Genom datoralgoritmer kan sådan insamling, och även informationsanalys, dessutom genomföras automatiskt.

Detta skapar också bland annat möjligheten till väldigt effektiv automatiserad indoktrinering och styrning av individer där dynamisk återkoppling kan användas för att hitta det som får en person, eller en grupp, att agera på önskat sätt.

Ju mer sammankopplad sådan här teknologi blir med individen, till exempel genom direkt koppling till biologiska kroppsliga system, desto mer möjlig blir till och med ännu längre gående avlyssning (i vid bemärkelse), indoktrinering och styrning.

Redan idag är antagligen möjligheterna så stora att en tillräckligt stor kontroll över telekom utgör den allra viktigaste maktfaktorn. Om någon tidigt förstått dessa möjligheter och lyckats positionera sig för att dominera inom området är det alltså ett framstående exempel på hur viktig exklusiv kunskap kan vara i makthänseende.

Tänka stort

En viktig övergripande strategi är att tänka större. Det gör att du själv kan skriva reglerna och skriva om dem när det passar dig. Den som bestämmer reglerna kommer alltid att vinna och om motståndare tror att ni spelar ett spel utifrån fasta och rättvisa regler så har du alltså redan vunnit. Ett exempel på det är att i det fördolda ha kontroll över rättsväsendet; vilka lagar som skrivs och hur de tillämpas.

Ett annat exempel på att tänka större är att ha en tidsmässigt längre planering. Om du tränar dina barn i hur de ska öka familjens makt är du till exempel inte begränsad till att vinna under din livstid utan kan planera flera generationer framåt.

Utifrån ett längre tidsperspektiv kan man också planera baklänges och utgå från slutmålet. Man analyserar sedan vilket delmål som behöver ha uppfyllts för att slutmålet ska kunna nås. Sedan backar man ytterligare ett steg och analyserar vilket delmål som behöver ha nåtts innan nästa delmål kan nås och så vidare tills man kommer fram till vilket delmål som först ska eftersträvas i nutid (som alltså lägger grunden för att uppnå följande delmål).

När det gäller planering är ett sätt att tänka större att ha många alternativa planer eftersom man givetvis inte säkert kan veta hur saker kommer att spelas ut. Och även om man har många alternativa planer hindrar det givetvis inte att man också behöver vara opportunistisk och ta chansen om en oväntad möjlighet öppnar sig.

Ytterligare ett exempel på att tänka stort är att tänka större geografiskt. Begränsa dig inte till att agera lokalt utan agera över hela jorden, eller kanske till och med utanför jorden (i den mån det är och kan bli möjligt). Planera också för framtida teknologi och hur den kan användas.

Begränsa dig inte till ett maktområde. Använd alla former av makt och alla metoder för att öka makten. Den som till exempel bara fokuserar på ekonomi och att öka sin förmögenhet kommer snabbt bli besegrad av den som även använder tvång, indoktrinering och att slå mot maktmedel. Att sträcka sig över många områden ger dessutom ofta gynnsamma synergieffekter.

Ett vanligt förekommande exempel på att tänka större är att i en debatt eller diskussion sätta ramen för vad som diskuteras så att du utestänger det du inte vill ska medvetandegöras. Det kan till exempel handla om att inte diskutera vem (du) som har kontroll över en bransch utan istället fokusera på vilka regleringar eller skatter som ska gälla (där du ändå kommer att kunna hantera samtliga utfall till din fördel).

Ett annat exempel på att på liknande sätt äga helheten är att kontrollera bägge sidorna av en konflikt samtidigt som folk kämpar för ena eller andra sidan och tror att de därigenom kan åstadkomma någon viktig förändring. Genom att kontrollera bägge sidorna (eller åtminstone nyckelpersoner på bägge sidor) kommer du att kunna utnyttja situationen till din fördel oavsett vem som vinner.

Slutligen, eftersom det är så fördelaktigt att tänka stort, är det givetvis viktigt att motverka att faktiska och potentiella motståndare tänker stort. Det gäller alltså att styra dem till att tänka avgränsat vilket man till exempel kan göra genom att göra dem rädda eller hålla dem sysselsatta med mer avgränsade aktiviteter.

Monopol

Det finns ofta väldigt stora fördelar med att ha monopol. Om man har våldsmonopol kan man till exempel införa beskattning samt lagar och regler folk måste följa. Våldsmonopol möjliggör väldigt långt gående kontroll över en befolkning.

Branschmonopol gör det möjligt att maximera vinsten eftersom man kan sätta optimala vinstmaximerande priser. Om monopolet dessutom handlar om något livsnödvändigt - som luft, vatten eller vissa mediciner - kan man sätta vilket pris man vill eftersom folk inte kan välja bort det.

Monopol inom informationsspridning som till exempel media och skola gör det möjligt att förtiga konkurrerande synsätt, problemformuleringar, fakta, och så vidare. Det gör det också möjligt att sprida och etablera rena lögner eftersom inga protester och korrigeringar behöver få utrymme. Ett sätt att skapa sådant monopol är att isolera folk från andra informationskällor.

Övervakning och kartläggning

Övervakning, spioneri och att samla information om andra aktörer har alltid varit en viktig strategi men har, som redan påpekats, blivit extra viktig på senare tid beroende på utvecklingen av modern kommunikations- och informationsteknologi. 

Även kartläggningsdelen har blivit viktigare genom möjligheten att samla stora mängder data och att analysera dem med hjälp av datorer. Man kan på så sätt hitta betydelsefulla mönster i individers och gruppers beteenden som tidigare inte var möjliga att upptäcka.

Övervakningen och kartläggandet sker vanligen dolt även om synlig övervakning kan användas som ett implicit hot och på så sätt fungera tvingande. Det dolda förfaringssättet är dock fördelaktigt i kombination med den i dag, enligt Galbraith, viktigaste maktutövningen indoktrinering.

Man kan alltså på så sätt få information som kan användas för att på lämpligast sätt indoktrinera. Men kan dessutom använda sådan information som återkoppling på indoktrineringsförsök för att kunna modifiera och anpassa dessa löpande.

Informationen kan, som sagt, också användas för att slå mot maktmedel, till exempel genom stöld, övertag i affärssammanhang eller i militära sammanhang och den kan också användas tvingande i form av hållhakar som kan användas i utpressningssyfte.

Att dölja makt

Att dölja makt har alltid varit fördelaktigt för att kunna utnyttja överraskningsmomentet. I dessa tider då indoktrinering är så viktig form av maktutövning, och övervakning och kartläggning så viktig strategi, är strategin att dölja makten extra viktig eftersom ökad medvetenhet om makten bakom kan motverka detta. 

Om det blir tydligt att den som försöker indoktrinera har makt och är intresserad av makt kan folk då genom den ökade medvetenheten motstå indoktrineringsförsök. De kan även försöka undkomma övervakning och därigenom minska möjlighet till indoktrinering, informationsutnyttjande och hållhakar.

Det är alltså vanligen en fördel att dölja att man försöker påverka någons föreställningar. Ett exempel på motsatsen är att det är lättare att värja sig mot påverkan genom reklam eftersom vi vet att reklam är vinklad. Det kan då vara svårare att undvika bli lurad om samma information istället presenteras i form av en förmodat neutral faktaartikel.

Ett exempel på hur man döljer makt i indoktrineringssammanhang är just att maktutövningen genom medier döljs genom att man utger sig för att faktamässigt granska och förmedla förment ”neutrala” nyheter när det främsta syftet är just indoktrinering genom urval, vinkling och, ibland, regelrätta lögner. Reklamen bidrar bland annat med en kontrast som ökar chansen att folk ska tro att övrigt material är ”neutral information”.

När det gäller andra typer av makt kan det vara fördelaktigt att dölja sin förmögenhet för att undvika stöld eller beskattning. Ett annat exempel är att det kan vara bra att dölja att man faktiskt har (olagligt) monopol inom en bransch, till exempel genom att dölja sitt ägande i de bolag som dominerar.

I våldssammanhang är det som sagt ofta fördelaktigt att kunna överraska fienden. Därför används dolda vapen och hemlighållande av ny vapenteknologi. Genom att dölja våldskapitalet kan man också framstå som ofarlig för att på så sätt i vissa sammanhang slippa bli attackerad.

Om övervakning och kartläggning sker i det fördolda kan den avslöja sådant som kan möjliggöra hållhakar och utpressning. Den kan dessutom ge informationsövertag både i vålds- och affärssammanhang samt bidra till återkoppling som kan effektivisera indoktrinering.

Genom att hemlighålla allianser, samarbeten och karteller kan man dölja en maktkoncentration som annars skulle kunna framstå som problematisk och hotande.

Eftersom döljande är så viktigt i många maktsituationer blir det också viktigt för konkurrenter och andra att försöka upptäcka sådan dold makt. Det är antagligen en anledning till varför vissa intresserar sig så mycket för konspirationsteorier.

Slutligen är den motsatta strategin, att visa makt, framförallt fördelaktigt när man använder tvång (och ibland när man använder maktmedlet personlighet). Men beroende på att den formen av maktutövning, liksom maktmedlet personlighet, är mindre viktig idag är den strategin inte lika viktig nuförtiden.

Dessutom är att visa makt farligt särskilt vad gäller maktstrategin hänsynslöshet. Hänsynslöshet kan väcka hämndbegär och göra att folk ser dig som ett problem eftersom du förstör för andra. För att minska riskerna som följer med att vara hänsynslös behöver du alltså dölja att det är du som ställer till med skadan.

Slutord

Utöver de här uppräknade maktstrategierna finns givetvis ytterligare ett stort antal vilka också kan vara bra att identifiera för att använda i maktanalys. Jag har i artikeln Några viktiga maktstrategier beskrivit fyra sådana som ofta används; söndra och härska, skapa problem - erbjuda lösning, skapa rädsla samt piska, morot och fantasi.

Men dessa sex - hänsynslöshet, exklusiv kunskap, tänka stort, monopol, övervakning och kartläggning, samt att dölja makt - anser jag vara de viktigaste och de som skiljer riktigt stora aktörer från mindre betydande dito.

Mer om indoktrinering

Eftersom indoktrinering av Galbraith i boken The Anatomy of Power pekas ut som den idag viktigaste formen av maktutövning ska jag fördjupa mig lite i vad jag menar med begreppet. Först ska dock erkännas att just ”indoktrinering” kanske inte är det ultimata ordet för att beteckna vad jag syftar på.

Lämpligare vore kanske ”påverkan”, ”påverkan på föreställningar”, ”omvandling av föreställningar” eller något liknande. Just ”föreställningar" är ett nyckelbegrepp även om kanske det också skulle kunna bytas mot något ännu mer passande.

Vad det handlar om är att vi inte fullt ut lever i den faktiska verkligheten utan snarare, åtminstone delvis, i en föreställning om verklighet. Även ”verkligheten” är egentligen ett problematiskt begrepp eftersom vi antagligen inte säkert kan veta vad den är.

Vår föreställning om verkligheten

Vi kan bevisligen uppleva sådant som är rena fantasier som existerande och tro att det är verkligt. Det händer till exempel när vi drömmer. Först när vi vaknat inser vi att det inte var verkligt. Liknande fenomen sker ibland i vakentillståndet. 

Vi kan till exempel se en orm och bli rädda för att senare upptäcka att det var ett rep som vi trodde var en orm. Det fanns aldrig någon orm men så fort vi tolkade vad vi såg som en potentiell fara väcktes rädsla. Starka känslor, som rädsla, tenderar att ta över och på så sätt grumla omdömet beroende på ensidig prioritering. Detta utnyttjas ofta vid indoktrinering.

Men även svagare känslor påverkar omdömet genom att de styr vårt fokus och intresse. Det handlar om associationer, konnotationer, känslomässiga laddningar, och liknande, kopplade till olika fenomen. Vi kan se exempel på hur sådant skapar irrationalitet genom så kallade kognitiva biases vilket undersökts av Kahneman och Tversky och många andra forskare.

Verkligheten (vad den nu är) är helt enkelt för komplex. Den är mycket större än vad vår hjärna har kapacitet att hantera och därför måste den, hjärnan, förenkla, avgränsa, generalisera, med mera. Vi har varken tid eller energi att undersöka allt tillräckligt djupt och därför har vi en förvrängd föreställning om verkligheten. 

Men vi upplever den inte som förvrängd utan som den faktiska verkligheten. Så när jag använder ordet ”verkligheten” tänker du på din förvrängda bild av densamma. Vi gör alla det. Vi vet såklart att vi inte vet allt om verkligheten men även det vi ”vet” är alltså förvrängt och vi kan inte veta vad i det vi vet som är förvrängt och alltså inte verkligt.

Detta är vad jag menar med föreställningar och föreställningsvärldar (som kan vara medvetna eller omedvetna). Jag har skrivit ganska mycket om det när jag försökt beskriva den integrerande personlighetsteorin som jag började utveckla när jag läste psykologi.

Hur föreställningar formas och omformas

Föreställningarna formas och omformas under livet delvis, i varierande grad för olika individer, utifrån avsiktlig indoktrinering eller utifrån indirekt indoktrinering av människor som avsiktligt eller indirekt själva indoktrinerats. Men mycket formas givetvis också från kulturella föreställningar som organiskt växt fram, liksom från olika egna personliga erfarenheter.

Att avsiktligt forma och omforma folks föreställningar

När det handlar om att avsiktligt forma och omforma människors föreställningar, och därmed deras verklighet, finns en lång tradition. En gammal sådan är retoriken men kunskap om hur man kan indoktrinera har sannolikt funnits långt innan retoriken utvecklades.

Ett exempel, bland många, på hur man kan gå till väga för att påverka hittar vi hos socialpsykologen Robert Cialdini som sammanställt några beskrivningar av hur man kan, och brukar, indoktrinera. Det kan till exempel handla om hur man gradvis, steg för steg, kan få folk att internalisera föreställningar genom att till att börja med få dem att gå med på något litet, obetydligt.

Den mest kraftfulla indoktrineringen sker dock antagligen ofta genom traumatisering. Kunskap om hur traumatisering kan användas i indoktrineringssyfte har antagligen sedan mycket långt tillbaka utvecklats i sammanhang där våld varit en del av vardagen, till exempel inom militären.

Traumatisering behöver dock inte ske genom att individen själv utsätts för våld eller liknande utan det kan ofta räcka med att denne exponeras för traumatiserande händelser, till exempel genom media.

Slutord

Galbraith använder termen conditioned power för den form av maktutövning jag kallar indoktrinering. Ordet conditioned syftar alltså på den psykologiska, behavioristiska, termen betingning vilket givetvis är en stor del av hur föreställningar kan formas och omformas. Men det är inte det enda som bidrar till, eller förklarar, fenomenet varför jag istället valt att kalla det indoktrinering.

Vad jag syftar på är alltså maktutövning där man förändrar folks föreställningar om verkligheten. Indoktrinering, med de konnotationer som kan finnas till ordet, är antagligen inte heller ett optimalt begrepp för fenomenet. 

Men jag kommer att fortsätta använda ordet i de bloggposter jag för tillfället skriver i anslutning till Galbraiths bok för att vara kompatibel med de hittills skrivna bloggposterna. 

Jag kanske så småningom kommer att sammanställa och delvis omarbeta bloggposterna i mer bokliknande form och då kanske även byta ut termen till någon bättre. Men tills dess kommer jag alltså kalla denna maktutövning i syfte att förändra folks föreställning om verkligheten för indoktrinering.

Risker med stark indoktrinering

Eftersom indoktrinering är den kanske viktigaste formen av maktutövning i det moderna samhället tänker jag här behandla några risker som hänger samman med detta. Dessa risker har att göra med att demokratin hotas om allmänheten påverkas genom indoktrinering.

En sådan risk är att indoktrineringssituationen leder till fördumning av det offentliga samtalet. En sak som riskerar leda till fördumning är att det vanligen är lättare att få uppmärksamhet och engagemang genom känsloladdade budskap vilket ofta av nödvändighet sker på bekostnad av logisk argumentation.

Eftersom organisationer som driver agendor ofta behöver vara väldigt ensidiga för att bli kraftfulla blir deras budskap ofta överförenklade. Om ingen annan stark aktör når fram står detta budskap oemotsagt och om en annan aktör når fram är även dennes budskap ofta överförenklat.

Allmänheten har ofta inte tid och ork att själva fördjupa sig i frågeställningarna varför budskapen vanligen kommer att påverka i sin överförenklade form. Svårigheten i att själv hinna och orka undersöka blir inte mindre när många sådana starkt laddade budskap dagligen pumpas ut i media.

Kommersiella media har dessutom ett intresse av att sälja varför starkt engagerande känsloladdning av den anledningen är fördelaktigt för dem då det ökar chansen att konsumenter tar del av deras material.

Ett fördummat offentligt samtal är givetvis ett demokratiskt problem i sig. Men det utgör också en grogrund för ännu större risker. En sådan risk är något psykologen och statistikern Mattias Desmet kallar massformering, vilket han bland annat menar att vi kunnat se exempel på under Covid-pandemin.

Massformering

Massformering innebär att en majoritet blir starkt påverkade av ett budskap. De blir döva för allt som talar emot det allmänna narrativet, de blir självuppoffrande och sätter narrativet framför sina egna intressen, och de blir intoleranta mot avvikande röster och börjar förfölja sådana som går emot narrativet.

Egentligen är det dock inte hela majoriteten som blir så fanatiska utan endast cirka 30%. Men en minst lika stor andel är tysta och följer dessa 30% eftersom de tror att dessa fanatiskas förhållningssätt är den allmänna opinionen.

En förutsättning för massformering är att en stor del av befolkningen upplever diffus generaliserad ångest och frustration (“free-floating anxiety” och “free-floating frustration and aggression”) som de inte kan koppla till något konkret.

Detta beror i sin tur på en upplevelse av meningslöshet. Desmet redovisar undersökningar som visar att cirka 40% upplever att de helt saknar meningsfulla sociala relationer och cirka 60% upplever att de har meningslösa arbeten.

Ytterligare en anledning till massformering är att ett lämpligt narrativ sprids. Till exempel att häxor är en stor fara som måste åtgärdas eller, som var fallet vid pandemin, att pandemin är farlig och måste åtgärdas genom masker med mera.

När bägge dessa förutsättningar finns känner de som lider av upplevelse av meningslöshet mening eftersom de får något konkret hot som förklarar deras upplevelse tillsammans med något de kan göra för att åtgärda problemet. Men den sociala tillhörighet de då känner är till kollektivet istället för till människor de har nära relation till ( eftersom många alltså tyvärr saknar meningsfulla relationer).

Masspsykos

En liknande beskrivning som den Desmet ger skildras i en video, MASS PSYCHOSIS - How an Entire Population Becomes MENTALLY ILL, som bland annat bygger på bygger på Carl Jungs, Silvano Arietis, Arthur Versluis, Hannah Arendts och Joost Meerloos teorier.

I videon hänvisar man bland annat till häxprocesserna under 1400- till 1600-talet och totalitarianism under 1900-talet (till exempel nazityskland och de kommunistiska diktaturerna) som exempel på fenomenet.

Liknande Desmet identifierar de rädsla och något slags utpekat hot och lösning på hotet som grunden för fenomenet. Men de betonar mer makthavare som tror sig kunna ta total kontroll över samhället och som manipulerar massorna. De menar att detta då sker genom en process som kan beskrivas i sju steg:

1. Man skapar rädsla och förvirring genom motstridiga budskap.
2. Man ökar rädslan genom att växelvis skapa något skrämmande för sedan låta hotet minska eller försvinna för att sedan åter låta något skrämmande dyka upp och så vidare (”waves of terror”).
3. Man använder moderna medier där människor själva utsätter sig för indoktrineringen för att de till exempel tror att det är ”nyheter”.
4. Man isolerar människor för att göra dem mer sårbara eftersom de har mindre socialt stöd och för att de individer som ser igenom propagandan inte ska lyckas motverka den.
5. När rädslan blivit tillräckligt stor vill allmänheten ha ordning.
6. Man erbjuder ordning men till priset att folk måste ge upp sin frihet.
7. Man fortsätter att upprätthålla en atmosfär av terror, och föreställningen att det finns en farlig fiende man måste bekämpa, för att legitimera och upprätthålla totalitarismen.

Styrning av media

Videon fokuserar alltså mer än vad Desmet gör på hur makthavare omvandlar ett samhälle till en totalitär ordning. En något osäker hypotes om försök till att omforma samhället i totalitär riktning kan man dock givetvis ställa upp eftersom media huvudsakligen var samstämmiga i skrämmande budskap under pandemin.

Dessutom förefaller media till stor del, liksom vad gäller flera andra branscher, vara under ganska centraliserad kontroll genom att några få familjer har aktiemajoritet i stora börsnoterade mediebolag varför dessa skulle ha kunnat driva en sådan agenda.

Men oavsett hur stor styrning som skedde är media viktig vid indoktrinering. I den mån media kan styras centralt kan den också användas för att driva en sådan process mot ett totalitärt samhälle som beskrivs i videon om de som styr media vill det.

Maktutövning i syfte att driva samhället mot totalitarism

En svårighet med att upptäcka i vilken mån någon försöker driva samhället mot totalitarism är att indoktrinering är så pass osynligt. Om någon försöker driva samhället mot totalitarism genom tvång är det mer uppenbart. Folk märker om de blir utsatta för tvång men de märker inte om de blir utsatta för framgångsrik indoktrinering.

Om någon försöker driva samhället mot totalitarism genom kompensation kommer de som blir köpta att märka det men de kommer givetvis, som en del av vad de kompenseras för, att hålla tyst om det varför allmänheten i så fall inte får veta det. 

Däremot finns givetvis möjligheten att visselblåsare som inte låter sig köpas varnar. Många kan dock antagligen köpas utan att förstå den större agendan eftersom deras lojalitet kanske bara behövs i en avgränsad del av den större planen. Det minskar i så fall motivation till visselblåsning eftersom den köpte kanske inte ser hotet.

Slutligen kan maktutövning i form av att slå mot maktmedel i viss mån användas relativt dolt till exempel eftersom folk verkar acceptera ganska mycket regleringar och skatter som begränsar deras handlingsmöjlighet.

Acceptansen beror dock antagligen ofta på indoktrinering och utan den skulle maktutövningen antagligen märkas. Men den maktminskning sådan maktutövning leder till för allmänheten ökar givetvis möjligheterna att i förlängningen införa en totalitär ordning.

Slutord

Eftersom indoktrinering är så svår att upptäcka utgör den givetvis ett hot mot demokratin oavsett om den syftar till totalitarism eller bara till en mer begränsad tillskansning av makt. Det mer systemiska fenomenet med fördumning av det offentliga samtalet är också det i sig ett demokratiskt problem eftersom demokrati förutsätter informerade väljare.

Indoktrinering

Vi har alla blivit utsatta för indoktrinering. Men det är bara ett fåtal av oss som upptäckt det och befriat oss från den. Man vet nämligen inte att man blivit utsatt för indoktrinering när den varit framgångsrik. Man tror istället att ens åsikter är något man själv format.

Enligt Galbraith i boken The Anatomy of Power skiljer sig indoktrinering på detta sätt från de andra två formerna av maktutövning; tvång och kompensation. Man vet om man blivit utsatt för tvång eller om man fått kompensation för att utföra något; men indoktrinering påverkar alltså istället genom att skapa föreställningar som internaliseras och upplevs som att vi själva kommit fram till dessa.

Enligt Galbraith är indoktrinering idag den viktigaste formen av maktutövning, vilket vi bland annat kan se i form av riklig förekomst av reklam, medan kompensation och tvång tidigare var viktigare. Tvång var länge den viktigaste formen av maktutövning vilket vi bland annat kan se kom till utryck i form av brutala straff.

Kompensation blev viktigare i och med industrialiseringen och behovet av arbetskraft till fabrikerna. Folk var fattiga och därför var kompensation en effektiv form av maktutövning. I dag, med större allmän relativ rikedom och allmänna trygghetssystem, är inte längre kompensation lika effektivt.

Tvång har heller inte återuppstått som viktig form av maktutövning och straff fortsätter att vara mer humana jämfört med i äldre tider. Detta har enligt Galbraith gjort att indoktrinering blivit viktigare. Han menar vidare att detta även i viss mån hänger samman med att organisation blivit det viktigaste maktmedlet.

Organisation och indoktrinering

Organisationer blir mer kraftfulla om dess medlemmar drar åt samma håll. Därför används indoktrinering internt inom organisationer. Vidare använder organisationer också indoktrinering riktad mot resten av samhället för att få stöd för sina agendor.

En anledning till att försöka påverka resten av samhället är att man därigenom kan påverka den demokratiska staten att gå ens ärenden. Staten har genom det stora skatteintaget, våldsmonopolet och rätten att utforma lagar och förordningar stora möjligheter att genomföra sådant andra aktörer önskar.

Genom att ensidigt driva en agenda kan även en relativt liten grupp människor som organiserar sig få genomslag för sina önskemål. Detta är möjligt just beroende på att organisation, särskilt när den är ensidigt inriktad, är ett så kraftfullt maktmedel.

Sedan finns givetvis många organisationer som vill påverka samhället, eller delar av det, även i andra syften. Till exempel kan man vilja värva medlemmar för att bli större och starkare, företag vill påverka för att sälja sina produkter och tjänster, med mera…

Sammantaget finns många olika organisationer (och i viss mån även andra typer av aktörer) som försöker påverka vilket gör att indoktrinering genomsyrar det moderna samhället. Till stor del sker denna indoktrinering genom olika medier som tidningar, böcker, radio, TV, film och internetbaserade sociala medier.

Moderna medier

Moderna medier är alltså viktiga aktörer eftersom agendor till stor del drivs genom dessa. De olika medieaktörerna är själva ofta organisationer. Eller så stöttas de, eller kontrolleras, av organisationer.

Den moderna indoktrineringspräglade situationen har blivit möjlig genom moderna mediers förmåga att nå många människor och fånga deras uppmärksamhet. Redan tidningar och affischer visade sig tidigt vara kraftfulla propagandaverktyg när de användes koncentrerat och storskaligt vid krig, som till exempel första världskriget.

Med radio och film blev möjligheterna ännu större och Nazisterna, med sin nästan totala kontroll över medier, kom att bli ett exempel på hur långt man kunde ta det. De hade visserligen också starka tvingande och kompensatoriska maktmedel. Men den långt gående hjärntvätten i Nazityskland visade ändå för många på de moderna mediernas möjlighet.

Med interaktiva medier har möjligheterna ökat ytterligare. Särskilt genom den rikare och snabbare återkopplingen i kombination med automatiserad informationshantering vilket möjliggör mer skräddarsydd och kraftfull påverkan.

Omedveten indoktrinering

Mycket indoktrinering sker dock omedvetet genom individer som själva tror på budskapet de förmedlar. De kommunicerar alltså utifrån vad de uppfattar som den faktiska verkligheten. Att ärligt tro på det man förmedlar är vanligen kraftfullt i påverkanssammanhang.

På så sätt kan alltså många människor bidra till att sprida indoktrinering i många led både genom medier och i mer direkta vardagliga sociala interaktioner. Men den ursprungliga källan till budskapet kan ändå ofta vara medvetet och avsiktligt indoktrinerande. Spridningseffekten döljer i viss mån detta och gör det svårare att upptäcka.

Generellt är allmänt spridda synsätt, majoritetsåsikter, starkt påverkande eftersom människor är sociala djur som vanligen litar på, och vill, tillhöra flocken. Socialpsykologen Robert Cialdini lyfter till exempel fram behovet av grupptillhörighet som väldigt viktigt att förhålla sig till och använda sig av vid påverkan.

Slutord

Det moderna samhället präglas alltså av indoktrinering medan tvång och kompensation inte längre är lika viktiga former av maktutövning. Detta hänger enligt Galbraith delvis samman med att organisation blivit det viktigaste maktmedlet.

Jag tycker att hans beskrivning verkar stämma. Men beroende på att han utgår ifrån en alltför begränsad definition av makt missar han enligt mig en fjärde form av maktutövning som också har blivit väldigt viktig i modern tid; att slå mot maktmedel.

Eftersom gemene man, åtminstone inom den västerländska medelklassen, blivit rikare har allmänheten också potentiellt blivit mäktigare. Mot detta slår ett högt skatteuttag från statens och kommunens sida. Även en växande mängd lagar och regler begränsar alltmer allmänhetens handlingsfrihet och slår på så sätt mot maktmedel man annars skulle kunna använt.

Även stora affärsföretag slår mot allmänhetens maktmedel genom växande oligopol och ökad centrering av kapitalbaserad makt. Ett exempel på detta, bland många, är så kallat planerat åldrande. Planerat åldrande borde inte förekomma i så stor omfattning som det gör om inte marknaden starkt präglades av oligopol eftersom konkurrens då borde motverka fenomenet.

Vi kan alltså se att stora organisationer som stat och aktiebolag slå mot allmänhetens maktmedel och att det hänger samman med att allmänheten blivit rikare och potentiellt mäktigare. Maktutövningen att slå mot maktmedel har blivit mer omfattande eftersom det finns mer allmänt spridda maktmedel att slå mot. Men även indoktrinering har onekligen blivit viktigare, det har Galbraith rätt i.