Mer om indoktrinering

Eftersom indoktrinering av Galbraith i boken The Anatomy of Power pekas ut som den idag viktigaste formen av maktutövning ska jag fördjupa mig lite i vad jag menar med begreppet. Först ska dock erkännas att just ”indoktrinering” kanske inte är det ultimata ordet för att beteckna vad jag syftar på.

Lämpligare vore kanske ”påverkan”, ”påverkan på föreställningar”, ”omvandling av föreställningar” eller något liknande. Just ”föreställningar" är ett nyckelbegrepp även om kanske det också skulle kunna bytas mot något ännu mer passande.

Vad det handlar om är att vi inte fullt ut lever i den faktiska verkligheten utan snarare, åtminstone delvis, i en föreställning om verklighet. Även ”verkligheten” är egentligen ett problematiskt begrepp eftersom vi antagligen inte säkert kan veta vad den är.

Vår föreställning om verkligheten

Vi kan bevisligen uppleva sådant som är rena fantasier som existerande och tro att det är verkligt. Det händer till exempel när vi drömmer. Först när vi vaknat inser vi att det inte var verkligt. Liknande fenomen sker ibland i vakentillståndet. 

Vi kan till exempel se en orm och bli rädda för att senare upptäcka att det var ett rep som vi trodde var en orm. Det fanns aldrig någon orm men så fort vi tolkade vad vi såg som en potentiell fara väcktes rädsla. Starka känslor, som rädsla, tenderar att ta över och på så sätt grumla omdömet beroende på ensidig prioritering. Detta utnyttjas ofta vid indoktrinering.

Men även svagare känslor påverkar omdömet genom att de styr vårt fokus och intresse. Det handlar om associationer, konnotationer, känslomässiga laddningar, och liknande, kopplade till olika fenomen. Vi kan se exempel på hur sådant skapar irrationalitet genom så kallade kognitiva biases vilket undersökts av Kahneman och Tversky och många andra forskare.

Verkligheten (vad den nu är) är helt enkelt för komplex. Den är mycket större än vad vår hjärna har kapacitet att hantera och därför måste den, hjärnan, förenkla, avgränsa, generalisera, med mera. Vi har varken tid eller energi att undersöka allt tillräckligt djupt och därför har vi en förvrängd föreställning om verkligheten. 

Men vi upplever den inte som förvrängd utan som den faktiska verkligheten. Så när jag använder ordet ”verkligheten” tänker du på din förvrängda bild av densamma. Vi gör alla det. Vi vet såklart att vi inte vet allt om verkligheten men även det vi ”vet” är alltså förvrängt och vi kan inte veta vad i det vi vet som är förvrängt och alltså inte verkligt.

Detta är vad jag menar med föreställningar och föreställningsvärldar (som kan vara medvetna eller omedvetna). Jag har skrivit ganska mycket om det när jag försökt beskriva den integrerande personlighetsteorin som jag började utveckla när jag läste psykologi.

Hur föreställningar formas och omformas

Föreställningarna formas och omformas under livet delvis, i varierande grad för olika individer, utifrån avsiktlig indoktrinering eller utifrån indirekt indoktrinering av människor som avsiktligt eller indirekt själva indoktrinerats. Men mycket formas givetvis också från kulturella föreställningar som organiskt växt fram, liksom från olika egna personliga erfarenheter.

Att avsiktligt forma och omforma folks föreställningar

När det handlar om att avsiktligt forma och omforma människors föreställningar, och därmed deras verklighet, finns en lång tradition. En gammal sådan är retoriken men kunskap om hur man kan indoktrinera har sannolikt funnits långt innan retoriken utvecklades.

Ett exempel, bland många, på hur man kan gå till väga för att påverka hittar vi hos socialpsykologen Robert Cialdini som sammanställt några beskrivningar av hur man kan, och brukar, indoktrinera. Det kan till exempel handla om hur man gradvis, steg för steg, kan få folk att internalisera föreställningar genom att till att börja med få dem att gå med på något litet, obetydligt.

Den mest kraftfulla indoktrineringen sker dock antagligen ofta genom traumatisering. Kunskap om hur traumatisering kan användas i indoktrineringssyfte har antagligen sedan mycket långt tillbaka utvecklats i sammanhang där våld varit en del av vardagen, till exempel inom militären.

Traumatisering behöver dock inte ske genom att individen själv utsätts för våld eller liknande utan det kan ofta räcka med att denne exponeras för traumatiserande händelser, till exempel genom media.

Slutord

Galbraith använder termen conditioned power för den form av maktutövning jag kallar indoktrinering. Ordet conditioned syftar alltså på den psykologiska, behavioristiska, termen betingning vilket givetvis är en stor del av hur föreställningar kan formas och omformas. Men det är inte det enda som bidrar till, eller förklarar, fenomenet varför jag istället valt att kalla det indoktrinering.

Vad jag syftar på är alltså maktutövning där man förändrar folks föreställningar om verkligheten. Indoktrinering, med de konnotationer som kan finnas till ordet, är antagligen inte heller ett optimalt begrepp för fenomenet. 

Men jag kommer att fortsätta använda ordet i de bloggposter jag för tillfället skriver i anslutning till Galbraiths bok för att vara kompatibel med de hittills skrivna bloggposterna. 

Jag kanske så småningom kommer att sammanställa och delvis omarbeta bloggposterna i mer bokliknande form och då kanske även byta ut termen till någon bättre. Men tills dess kommer jag alltså kalla denna maktutövning i syfte att förändra folks föreställning om verkligheten för indoktrinering.