Maktforskning

Makt är bland det samhällsvetenskaperna intresserar sig mest för. Jag känner dock inte till att makt skulle finnas som ett eget övergripande forskningsområde. Jag tänkte därför här föreslå några riktlinjer för hur ett sådant forskningsfält skulle kunna se ut.

För det första bör en sådan ansats vara tvärvetenskaplig och inbegripa alla vetenskaper som kan visa sig relevanta. Det är till exempel intressant att studera makt både historiskt och i samtiden eftersom de olika perspektiven kan ge ökad förståelse till varandra.

Bland de intressantaste frågorna att besvara är vilka makthavare som finns, vilka mål de har och vilka maktmedel de använder. Det är också intressant att kunna göra bedömningar av hur stor makt olika makthavare har och makthavares relation till varandra.

Makthavare

En makthavare kan vara allt ifrån en ensam individ till en stor grupp. En grupp behöver antagligen ha en identitet och en viss självmedvetenhet för att kunna agera målinriktat och därigenom ses som en makthavare. En grupp som saknar detta bör antagligen inte kunna betraktas som en makthavare.

De makthavare som har störst makt är givetvis oftast intressantast att studera även om potentiella uppstickare också kan vara intressanta. Potentiella uppstickare kan sägas ha en implicit, vilande makt i och med att de kan komma att bli makthavare. Ett exempel på en potentiell uppstickare kan vara en grupp som ännu inte har någon identitet och självmedvetenhet men kan komma att få det.

Att någon eller några kan komma att bli makthavare gör dem till potentiella hot eller tillgångar för varande makthavare; hot eftersom de kan tillskansa sig makt på bekostnad av makthavaren – tillgång eftersom de kan vara ett hot mot makthavarens fiender.

Mål

Makthavare har ofta målet att skydda, bevara och öka sin makt. Men för att åstadkomma detta kan de ha många olika delmål. De kan dessutom ha helt andra mål som de använder sin makt till. Alla typer av mål som makthavare har är intressanta för att bättre förstå makten.

Maktmedel

Makthavares maktmedel kan se ut på många olika sätt. Att studera vilka maktmedel en makthavare använder, och i vilket syfte, kan avsevärt öka vår förståelse av hur makt fungerar. Grovt sett kan maktmedel indelas i tre typer; våld och hot, pengar och andra värden och psykologisk påverkan.

Våld och hot

Hur våld och hot fungerar som maktmedel är antagligen uppenbart. Våldsanvändande är ofta, men inte alltid, enkelt att upptäcka och därför relativt lätt att studera. Hot kan däremot ofta vara mer dolt för omvärlden och därför svårare att upptäcka och studera.

Pengar och andra värden

Att erbjuda något i utbyte mot det man vill ha är en vanlig form av maktutövande. Pengar är givetvis vanligt som erbjudande men även andra värden (till exempel unik kunskap) kan användas. Studier av detta kan försvåras i de fall utbytet sker i det fördolda.

Psykologisk påverkan

Till psykologisk påverkan räknar jag all form av kommunikation som syftar till att förändra föreställningar. Det kan handla om övertalning, retorik, reklam, propaganda och mycket annat.

Den mest effektiva påverkan är vanligen sådan som vi inte tänker på som påverkan. Det gör att underhållning, (förment objektiva och balanserade) nyheter och (förment korrekta) fakta ofta används. För att studera denna typ av maktutövande behöver man inse att även vetenskapen ibland används som ett sådant maktverktyg och att en del av det man själv tar för givet kan vara sådant som skapats genom att makthavare har styrt ens föreställningar.

Att använda typerna som tankeverktyg

Dessa tre typer av maktmedel kan ibland ligga nära varandra. De bör trots det fungera väl som grova tankeverktyg. För djupare analyser behövs dock antagligen även finare distinktioner. I grova drag bör dessa tre typer av maktmedel dessutom, så vitt jag kan se, täcka alla former av maktutövning.

Ett användningsområde för de tre typerna av maktmedel, som tankeverktyg, är att identifiera makthavare genom att kartlägga vilka som förfogar över en stor ansamling av dessa maktmedel. Det gäller särskilt då någon eller några har monopol, eller nära monopol eftersom det kraftigt stärker makten (konkurrens gör att en del av makten blir låst till att skydda sig från fiender).

Tydliga exempel är stark militärmakt (kan användas till våld och hot), stor förmögenhet (maktmedlet "pengar och andra värden") och dominerande media (psykologisk påverkan). I äldre tider kunde till exempel sådan dominerande media utgöras av kyrkan.

Slutligen anser jag att en djupgående allmän kunskap om vilka samtidens stora makthavare är, vilka mål de har och vilka maktmedel de använder skulle vara oerhört välgörande för demokratin. Samtidigt gäller det att inse att en sådan här forskningsansats utgör just den typ av vetenskap som makthavare vill manipulera för att genom psykologisk påverkan kunna dölja de verkliga maktförhållandena. Att vidta säkerhetsåtgärder mot maktens påverkansförsök är därför det första blivande maktforskare bör ägna sig åt.

Protokultur

När det gäller föreställningsvärldar verkar det finnas vissa former som är vanligare än andra. Jag kommer här att beskriva tre sådana former tillsammans med deras evolutionära och historiska rötter. Även om dessa även förekommer som individuella, privata kommer jag här att fokusera på deras kollektiva, delade uttryck och kalla dem för protokulturer.

Dessa protokulturer ska betraktas som en slags renodlade ideala beskrivningar av något som i verkligheten förekommer i många olika och skiftande varianter. Genom att förstå den renodlade formen kan vi lättare känna igen och analysera protokulturella drag hos kulturyttringar vi stöter på även när dessa yttringar skiljer sig mycket från den renodlade ideala protokulturen.

De tre protokulturerna är; protosocialism, protokonservatism och protoliberalism. De har givetvis likheter med de ideologier de delar namn med men fanns långt innan ideologierna överhuvudtaget uppstod. Det är alltså snarare ideologierna som kan ses som exempel på uttryck för protokulturerna än tvärs om.

Även om vi kanske bekänner oss till en ideologi lever de flesta av oss i alla tre protokulturerna. Ibland är de avgränsade till olika sammanhang men ibland förekommer de även blandade samtidigt. Vi kan till exempel vara protosociala med familjen, en blandning av alla tre protokulturerna på jobbet och protoliberala när vi betraktar samhället som helhet.

Protosocialism

I sin enklaste form kan protosocialism beskrivas som jämlikhetssträvan. En vanlig tanke som hänger samman med detta är att man ska dela med sig lika till alla andra i gruppen.

Evolutionära rötter

De evolutionära rötterna till protosocialism hittar vi i människans starka motivation att omvårda vilken kommer från behovet att ta hand om, och värna, den egna avkomman. Den hänger samman med att människobarn är så sårbara, och därför i behov av omvårdnad, så länge jämfört med andra djurs avkomma. Inslag av protosocialism är också vanligt just i familjer, till exempel i form av att alla syskon ska få lika mycket; om en får en gåva ska de andra få något likvärdigt.

Eftersom omvårdande motivation är osjälvisk bidrar den till viljan att dela med sig. Dessa evolutionära rötter är antagligen det som gjorde det möjligt för protosocialism att historiskt utvecklas som en framgångsstrategi för människan.

Historiska rötter

Protosocialismens historiska rötter hittar vi hos de tidiga människoflockarna i Afrika som levde som samlare och jägare. Överlevnaden under denna period var inte självklar; om en individ inte hittade föda under flera dagar i rad riskerade den att svälta. Risken för detta var givetvis stor.

Om flockmedlemmarna däremot använde en strategi där de delade med sig var chansen stor att det varje dag var åtminstone någon som hittade mat. På så sätt kunde alla alltid få tillräckligt med mat för att slippa svälta ihjäl.

Lasse Berg menar att denna strategi var vanlig hos de tidiga människoflockarna. Strategin möjliggjordes av att människan gick upprätt och därför, till skillnad från apor, kunde bära hem mat till flocken.

Protosocialistiska föreställningar

Jantelag

Berg menar att jantelags-liknande föreställningar, värderingar och beteenden hänger samman med strategin. Det innebär att man undviker sådant som kan göra att någon får högre social status. Till exempel kan en jägare som varit skicklig i jakten förminska sin insats genom att hävda att han bara haft tur.

En fördel med ”jantelag” är att statusskillnader inom gruppen annars riskerar så split och göra att vissa inte vill dela med sig. Detta riskerar då sabotera strategin. Något slags jantelagsliknande fenomen bör alltså kunna finnas nära kopplat till den jämlikhetssträvan som utmärker protosocialismen. Den kan antagligen sträcka sig så långt som till en upplevelse av orättvisa när någon är bättre, får mer och liknande.

Begränsad utvecklingsmöjlighet

En annan föreställning som hänger samman med protosocialismen kan vi förstå utifrån dess historiska rötter. Under den långa period människor antagligen huvudsakligen levde utifrån den protosocialistiska strategin fanns inga stora utvecklingsmöjligheter.

Det fanns antagligen väldigt begränsade möjligheter att spara mat genom konservering. Troligen fanns heller inte något annat värdefullt eftersom teknologin var väldigt outvecklad och det afrikanska klimatet gjorde att man inte behövde skydda sig mot kyla och andra sådana problem.

Det kan också gå att förstå föreställningen utifrån de evolutionär rötterna. Att omvårda ett barn så att det överlever och växer upp innebär att målet är ganska förutsägbart. Det finns, så att säga, ingen ”utveckling” utöver det målet.

Det påminner på så sätt lite om målet att varje dag få tag på mat där det inte finns någon ”utveckling” bortom att man blir mätt varje dag. Om det inte går att spara matförråd (vilket huvudsakligen bör ha varit fallet) är inget högre mål möjligt inom det sammanhanget.

Föreställningen om begränsade utvecklingsmöjligheter verkar ligga nära protosocialismen. Om det fanns möjligheter till utveckling skulle det finnas mindre skäl att motverka sådant som riskerar skapa statusskillnader eftersom ”kakan” då samtidigt skulle kunna växa så att alla fortfarande fick minst lika mycket.

Föreställningen om ett slags ”nollsummespel” där ingen utveckling verkar ske är också vanlig i socialistiska och kommunistiska betraktelser (socialism/kommunism kan ses som ett uttryck för protosocialism).

Ett annat exempel är att utslagna och fattiga människor som inte har mycket hopp om en bättre framtid, och alltså uppleva sig sakna utvecklingsmöjligheter för egen del, ofta kan uppvisa starka protosocialistiska drag. De kan till exempel vara generösa, ibland även mot främlingar, trots att de inte har mycket att bjuda på.

Tillräckligt med resurser

Slutligen, som komplement till föreställningen om att det inte finns utvecklingsmöjligheter, verkar det också i någon mån finnas föreställningar om att det finns tillräckligt med resurser och att dessa inte kan ta slut.

Sådana föreställningar avspeglar antagligen ganska väl den historiska situationen för de tidiga människoflockarna i Afrika. Naturen verkar ha varit tillräckligt rik för att det för det mesta ska ha funnits tillräckligt med föda, enkel att samla eller jaga.

Sådana typer av föreställningar verkar också förkomma hos moderna tiders socialister och kommunister. De verkar till exempel anse att det alltid går att ta ut mer skatt och att det alltid finns tillräckligt för att ge bidrag och understöd till alla behövande.

Människor är maktlösa offer

Delvis beroende på de evolutionära rötterna förekommer ofta en omvårdande motivation vilket bidrar till en tendens att se människor som maktlösa, eller som offer (små barn är ju väldigt maktlösa). Föreställningar om begränsade utvecklingsmöjligheter bidrar givetvis till sådant synsätt.

Denna föreställning förstärks antagligen när individer inte lever upp till jantelagen utan tillskansar sig en större del av resurserna. Denna förstärkning kan tänkas ske genom ett (vanligen implicit, omedvetet) resonemang som ser ut ungefär så här:

”Alla skulle kunna ha det bra om bara inte den personen roffade åt sig så mycket. Det finns ju egentligen tillräckligt med resurser. Men inte om folk ska roffa åt sig.”

Vi kan se hur resonemanget avspeglar, och har sin grund i, föreställningarna om jantelagens värde, att möjlighet till utveckling (som kan kompensera roffandet; till exempel genom att ”roffaren” skapar mer värde som många får del av) är begränsad samt att det (egentligen) finns tillräckligt med resurser.

Sammanfattning av protosocialismen

Protosocialismen kan alltså beskrivas som en föreställningsvärld präglad av jämlikhetssträvan där alla ska vara generösa och dela med sig till behövande. Ett ideal kan ofta vara att allt ska delas lika och ingen ska ha mer än de andra.

Andra föreställningar som hänger samman med protosocialismen är jantelagen, att möjlighet till utveckling är begränsad, att det finns tillräckligt med resurser så att det räcker åt alla (om vi delar lika) samt att människor är maktlösa offer.

Jämförelse med socialism och kommunism

Slutligen finns i protosocialismen inga föreställningar om att ”arbetare i alla länder” ska förena sig, att kapitalägarna ”suger ut” arbetarklassen eller att en historisk determinism gör att det kommunistiska paradiset ofrånkomligt kommer att uppstå.

Dessa och liknande föreställningar tillhör socialism och kommunism och är inte en del av protosocialismen. Däremot har sådana föreställningar ibland, beroende på omständighet, en kompatibilitet med protosocialism som gör att de kan appellera till människor med protosocialistiska föreställningar.

Protokonservatism

Protokonservatism kan kort beskrivas som en föreställning om att gruppen måste hålla ihop och vara stark för att kunna skydda sig och hantera en potentiellt farlig omgivning. För att gruppen ska kunna vara stark behövs bland annat hierarki så att en eller ett fåtal kan samordna gruppen.

Evolutionära rötter

Protokonservatismens evolutionära rötter är mycket äldre än människan. Redan så tidiga grupplevande organismer som bakterier uppvisar starka protokonservativa drag. Sådana protokonservativa drag kommer hos människan till uttryck i form av motivation inriktad på gruppen vilken bland annat innefattar motivation att vara lojal med gruppen, följa gruppnormer och straffa de som inte är lojala normföljare.

Förutom att protokonservatismens evolutionära rötter går så långt tillbaka utgör de också grunden för den vanligaste strategin för grupplevande varelser; en strategi som ofta är väldigt framgångsrik. Strategin handlar, som sagt, om att följa gruppnormen. Men också om att gruppnormen skapas av den med högst status – strategin innebär alltså också skapande av hierarki inom gruppen.

Eftersom strategin är så vanlig, och så framgångsrik, levde antagligen också människan, eller hennes förfäder, utifrån den innan den protosocialistiska strategin uppstod och tog över. Protosocialismen präglas av jämlikhet och motarbetar hierarki genom en slags ”jantelag”. Genom detta minskade antagligen protokonservativa drag mycket, åtminstone så länge den protosocialistiska strategin gav framgång.

Men även under tiden som människan främst präglades av protosocialism kan viss protokonservatism ha förekommit. Det kan till exempel ha skett i jaktlag som har mycket att vinna på organisering som lättast åstadkoms genom att någon eller några får bestämma, det vill säga genom hierarki.

Uppskjutande av belöning och impulskontroll

En mänsklig förmåga som präglar en annan sida av protokonservatismen är förmågan att skjuta upp belöning. Uppskjutandet av belöning bygger egentligen på en förmåga att viljemässigt rikta uppmärksamheten och därigenom utestänga sådant som kan distrahera. Ett annat sätt att beskriva det är att se det som impulskontroll i syfte att nå ett eftersträvansvärt mål.

Människans förmåga till impulskontroll och att skjuta upp belöning är unik i djurvärlden. Det som möjliggör detta är människans evolutionärt utvecklade tankeförmåga.

Även denna sida av protokonservatismen har säkert haft ett visst spelrum under tiden som protosocialismen varit förhärskande under mänsklighetens tidiga ”barndom” i Afrika. Till exempel har människor antagligen kontrollerat sina impulser och skjutit upp belöningar under jakt och samlande. Men det stora (åter-)genombrottet för protokonservatismen kom antagligen senare i historien.

Historiska rötter

Protokonservatismens rötter i den mänskliga historien hittar vi främst under svåra tider med umbäranden och prövningar. Det har då huvudsakligen handlat om brist på mat (eller åtminstone att det krävts stora ansträngningar för att skaffa föda) eller livsfara beroende på hot om, eller utövat, våld från andra (det kan, beroende på dessa två typer av svårigheter, ibland vara värdefullt att skilja ut två typer av protokonservatism).

Inget av detta bör ha varit särskilt vanligt under protosocialismens tid i Afrika. Tillgången på föda bör oftast ha varit rik och insamlandet verkar inte ha krävt alltför stora ansträngningar.

Vanligen bör det också ha varit fördelaktigt att inte söka strid med andra människoflockar eftersom det fanns så lite att vinna beroende på att man hade så få tillgångar – varken föremål eller föda (beroende på klimatet, och brist på effektiva konserveringsmetoder, som gjorde att mat inte kunde sparas särskilt länge). Eftersom naturen var så rik var det antagligen oftast fördelaktigt att bara gå åt varsitt håll.

Detta ändrades dock när naturen inte längre gav så att det räckte åt alla vilket antagligen huvudsakligen skedde efter att människan hade utvandrat från Afrika. Under de kärvare tider som så småningom uppstod kan det ha blivit kamp om mat och en konkurrerande grupp kan till och med ha setts som (kannibalistisk) föda.

Stridigheter beroende på sådana omständigheter har säkert skett mellan nomadiska folk. Det stora skiftet till protokonservatism skedde dock efter att människan började odla och blev bofast.

Bofasthet

Bofastheten förde med sig nya organisatoriska krav på samarbete som mer gynnade protokonservatismens hierarkiska ordning framför protosocialismens brist på dito. Man behövde planera och vara mer disciplinerad under längre perioder vilket krävde mer impulskontroll och uppskjutande av belöning.

Bofastheten, tillsammans med utveckling av ny teknik, gjorde också att det ansamlades mer ägodelar. Till skillnad från nomader behövde man inte bära med sig det man ägde vilket gjorde att man kunde samla mer värdeföremål. Säd höll längre än mycket av nomadernas typiska föda och det, tillsammans med nya konserveringsmetoder, gjorde att man kunde spara matförråd.

Ansamlingen av resurser gjorde det mer lockande att använda våld för att tillskansa sig dessa. Odling och andra arbetskrävande sysslor gjorde dessutom mänsklig arbetskraft värdefull vilket ledde till att slaveri uppstod.

Det är vanligen ett stort steg för människor att ta till våld. Dels går det emot människans starka omvårdande motivation, och dels för den med sig risker ifall den andre svarar med våld tillbaka. Troligen har därför våldsanvändande ofta börjat med desperation som antingen hängt samman med svält eller med att man först varit utsatt för våld själv.

När människor väl börjat använda våld försvinner dock de spärrar som initialt hejdar. Våld kan då lättare komma att användas enbart i vinstsyfte, utan att någon desperation behöver ligga bakom.

Protokonservativa föreställningar

Livet kräver kamp (impulskontroll och uppskjutande av belöning)

En grundläggande protokonservativ föreställning är att man måste kämpa eftersom livet är fyllt av risker och svårigheter. Men genom att kämpa och bita ihop kan man klara sig. Nära detta ligger givetvis föreställningar om värdet av impulskontroll och uppskjutande av belöning.

Kamp kan ge rikedomar

En kompletterande föreställning är att kämpandet också ger möjligheter. Det kan leda till gradvis ansamling av, eller plötslig erövring av, rikedomar. I den protokonservativa föreställningsvärlden innebär alltså tillvaron både risker och möjligheter. Detta kan härledas till både de evolutionära, och historiska, rötterna.

Lojalitet och normföljande

Samarbete och sammanhållning inom gruppen är, i den protokonservativa föreställningsvärlden, centrala för överlevnad och att kunna nå framgång. Därför är det viktigt att vara lojal med gruppen och följa dess normer. Det gäller både en själv och andra gruppmedlemmar. Inom protokonservatism är illojalitet och försök att åka snålskjuts på gruppen allvarliga försyndelser och grovt orättvist.

Värna den egna gruppen

Utifrån ovanstående framgår att den egna gruppen är central. Det gör att det ofta är viktigt att skilja ut den egna gruppen och prioritera den, och värna den, framför andra grupper. Det är också viktigt att veta vilken grupp man själv och andra tillhör.

Inom protokonservativa grupper som behövt förhålla sig till andra hotfulla grupper är detta drag särskilt framträdande. Inom grupper som främst kämpat mot naturens kärvhet behöver detta dock inte i samma utsträckning vara fallet.

Hierarki är värdefullt

Slutligen ses hierarki inom gruppen som värdefullt i protkonservatistisk föreställning. Det beror på att det ofta behövs ledning för att organisera grupper.

Sammanfattning

Protokonservatismen kan alltså beskrivas som en föreställningsvärld där gruppen måste hålla ihop och vara stark för att kunna skydda sig och hantera en potentiellt farlig omgivning.

Andra föreställningar som hänger samman med protokonservatismen är att livet kräver kamp (som i sin tur kräver impulskontroll och uppskjutande av belöning), att kamp kan ge rikedomar, att lojalitet och normföljande är viktigt (gäller alla gruppmedlemmar, både en själv och andra), att det är viktigt att värna den egna gruppen (till skillnad från andra grupper) samt att hierarki är värdefullt.

Jämförelse med konservatism

Konservatismens inriktning på att bevara samhällets traditioner och institutioner ligger nära protokonservatismens betonande av normföljande och hierarki. En specifik konservativ politik kan dock givetvis komma att skilja sig från den renodling av evolutionära och historiska mönster protokonservatismen innebär. Ofta ligger den dock antagligen nära.

Protoliberalism

Protoliberalism kan beskrivas som en föreställning om ens egen rätt till, och möjlighet till, att gå sin egen väg och inte vara tvungen att följa kollektivets krav. Den egna vägen kan vara inriktad på rika möjligheter eller på att desperat undfly en farlig situation, men den är, inom protoliberalismen inte kollektiv utan endast ens egen.

Evolutionära rötter

Protoliberalismens evolutionära rötter finns i den själviska motivationen, vare sig den handlar om akut överlevnad eller att nyfiket utforska nya möjligheter. Självisk motivation utvecklades i tidiga organismer minst lika tidig som gruppinriktad motivation.

Enligt Howard Bloom kan individens avvikelse från gruppnormen bidra till gruppens lärande och utveckling. På så sätt kan individuell målsträvan fylla gruppfunktioner.

Jag betraktar dock sådan målsträvan som främst själviskt inriktad, även om den tjänar gruppen, eftersom den är svår att skilja från den motivation som uppstår när individen lever själv. Naturen är vanligen ekonomisk och om redan utvecklad självisk motivation även kan fylla en gruppfunktion finns ingen anledning att utveckla ny motivation för det syftet.

Historiska rötter

Protoliberalismens rötter i den mänskliga historien hittar vi främst inom handel. Människor har visserligen alltid följt sina egna intressen, utanför gruppen, när det funnits utrymme för det. Men för att hitta rötterna till en protokultur behöver vi leta efter något mer kollektivt. Detta verkar finnas i att nomadiska grupper antagligen ibland träffades och idkade handel.

Så småningom uppstod stadsbildning där handel pågick fortlöpande. Detta gav möjligheter för individer att enbart livnära sig på detta varför den protoliberala kulturen kunde uppstå. Det bör dock nästan alltid handlat om en mindre grupp människor medan de flesta huvudsakligen levde i en protokonservativ kultur.

Det var antagligen först i och med industrialismen som den protoliberala sfären började växa och efter andra världskriget har den vuxit väldigt snabbt och omfattar numera väldigt många människor.

Protoliberala föreställningar

Det finns ett överflöd som individen kan ta för sig av

En grundläggande föreställning inom protoliberalismen är att världen är rik på möjligheter. Det är därför viktigt att inga kollektiva påbud hindrar individen att ta för sig av dessa. Nära denna föreställning ligger också en ”rebellisk” sida som kan uttryckas som att det är rätt att bryta sig fri från kollektivet. Det närmaste ett rättvisetänkande man hittar inom protoliberalismen är att det är fel att begränsa individers handlingsutrymme.

Frihet ger enda överlevnadschansen

Det finns dock också en”skuggsida” av protoliberalismens frihetssträvan som är ovanligare och mindre lätt att upptäcka i dagens värld av överflöd. Det handlar om en föreställning som baserar sig på desperation där kollektivet inte kan hjälpa en och ofta ses som opålitligt och farligt för en själv; det är endast man själv som, på egen hand, måste försöka överleva i en hård värld. Denna sida av protoliberalismen är dock, som sagt, antagligen ovanlig i dag.

Människor är fria aktörer

Slutligen finns också en föreställning om att människor är fria aktörer som inte behöver följa kollektiva påbud. Det går alltså att vädja till folks egenintressen och göra avtal med dem, eller manipulera dem, för att nå de mål man själv eftersträvar.

Sammanfattning

Protoliberalismen kan alltså beskrivas som en föreställningsvärld som betonar individens frihet där man själv har rätt till, och möjlighet till, att gå sin egen väg utan att vara tvungen att följa kollektivets krav.

Andra föreställningar som hänger samman med protoliberalismen är att det finns ett överflöd som individen kan ta för sig av, att frihet är den enda överlevnadschansen samt att människor är fria aktörer som man kan göra avtal med eller manipulera för att nå sina mål.

Jämförelse med liberalism, libertarianism och liknande

De flesta av liberalismens ideologiska ideal som till exempel yttrandefrihet, religionsfrihet, marknadsfrihet, äganderätt, demokrati och så vidare ger visserligen ofta ökade chanser för individens frihet i dagens samhälle ur ett protoliberalt perspektiv men är ändå att betrakta som tidsbundna uttryck.

Protoliberalism är en mer renodlad, och mindre tidsbunden, företeelse och liberalismens olika uttryck behöver inte alltid vara gynnsamma för individens frihet. Till exempel kan religionsfrihet öppna dörren för en religion som växer sig stor och blir förtryckande.

Ur ett framsynt protoliberalt perspektiv skulle man kanske föredra begränsningar för den religionens frihet. Men generellt skulle man snarare inte bry sig åt endera hållet; kollektiva regleringar är egentligen utanför det protoliberala intresset.

Jämförelse mellan tre protokulturer

De tre protokulturerna protosocialism, protokonservatism och protoliberalism är alla rationella, respektive irrationella, under olika omständigheter.

Protosocialism är rationellt när varken större hot eller utvecklingsmöjligheter finns och omvärlden är tillräckligt rik för att ge alla det de behöver om man delar lika.

Protokonservatism är rationellt om det finns hot och/eller möjligheter samt att man kan hantera, respektive exploatera, dessa genom kollektiva organiserade ansträngningar.

Protoliberalism är rationellt om det finns hot och/eller möjligheter samt att man inte kan hantera, respektive exploatera, dessa genom kollektiva organiserade ansträngningar utan endast kan förlita sig på sin egen individuella förmåga.

I ett större perspektiv kan dock samtliga ses som irrationella. Ingen av de tre protokulturerna tar nämligen hänsyn till eventuella framtida omständigheter.

Till exempel bidrar protosocialismen, genom jantelagen, till en risk att individer inte får utrymme att utveckla eventuella möjligheter. Genom att minska jantelagens press man skulle man kunna ge individer utvecklingsmöjligheter som kanske skulle kunna leda till skapandet av resurser som kunde parera framtida hot. Detta skulle visserligen medföra risker för det altruistiska delandet men om det skedde balanserat borde strategin fortfarande kunna fungera.

På motsvarande sätt bidrar också de andra två protokulturerna i viss mån till situationen (hot och möjligheter) och har potential att eventuellt kunna påverka denna genom ett mer balanserat förhållningssätt.

Det stora problemet med att öka rationaliteten inom respektive protokultur beror på deras evolutionärt utvecklade motivationella grund. Motivationen styr tänkandet och omöjliggör vanligtvis ökad rationell bedömning. För att kunna frigöra tänkandet behövs ofta djupgående förändring av motivation och känslolägen.

Två typer av protokonservatism

Det finns två typer av historiska rötter till protokonservatism. Den ena är att det har varit brist på mat eller att det krävts stora ansträngningar för att skaffa föda. Den andra är hot om, eller utövat, våld från andra.

Den första typen som beror på svårigheter att skaffa mat och andra viktiga resurser hittar vi kanske främst i områden där naturen varit kärv. Den andra typen som beror på våld hittar vi främst i områden där det bott många människor och särskilt områden där resurserna under perioder inte räckt till alla.

I bägge fallen (typ ett och två) är lojalitet med gruppen och normföljande viktigt eftersom man behöver samarbeta. Det är också i bägge fallen viktigt att kämpa och anstränga sig vilket kräver impulskontroll och uppskjutande av belöning. Hos bägge kan dessutom kampen leda till rikedomar.

En skillnad är dock att det handlar om olika typer av normer, och olika impulser som behöver kontrolleras. Hos typ ett (mat) är det viktigt att undertrycka våld (som kan så split) varför normer och impulskontroll delvis handlar om det. Detsamma gäller inte typ två (våld) där våld mellan gruppmedlemmar bara utgör bra träning, och är härdande, i en våldsam värld.

Även hur rikedomar erövras genom att kämpa skiljer sig. Hos typ ett (mat) byggs eventuell rikedom genom enträget kämpande under lång tid. Den har också en stor komponent av individuell kamp och envishet eftersom individen själv till exempel kan vara sparsam. Hos typ två (våld) kommer istället rikedomen snabbt när man lyckas plundra en fiende. Den kräver dock att individen underställer sig ledare som kan fatta sabba beslut (vilket är viktigt i strid).

Det sista gör att hierarki är viktigare hos typ två (våld) än typ ett (mat). Även den senare behöver ibland organiserande ledning men besluten behöver oftast inte vara snabba varför man gemensamt kan komma fram till dessa.

Den största skillnaden finns nog dock i de fall där typ ett (mat) inte överhuvudtaget behövt konkurrera med andra grupper. Det finns då ingen anledning att värna den egna gruppen framför andra. Det enda viktiga är att de människor som finns samarbetar. Hos typ två (våld) är grupptillhörigheten däremot antagligen det viktigaste eftersom andra grupper ofta är fiender och den egna gruppen är det enda skydd individen har mot dessa.

Mänsklig samvaro - målinriktad ordning eller inte?

Mänsklig samvaro skapar någon slags ordning genom att de enskilda individerna påverkar varandra. Människor som har någon slags kontakt med varandra kan alltså betraktas som ett system. Några sådana ordningar, eller system, som studeras inom samhällsvetenskap är;

• (formell) organisation
• kultur / institution
• (rent) socialt nätverk
• marknad

En intressant distinktion som kan göras vad gäller sådana ordningar är huruvida de är målinriktade eller inte.

Eftersom en formell organisation är en beslutad ordning, och beslut handlar om att nå någon slags mål, är den en tydligt målinriktad ordning.

Jag skulle argumentera för att kultur (eller institution) även den är målinriktad. Det är dock inte lika tydligt som i fallet organisation eftersom det vanligen inte finns formella beslut om hur kulturen ska utformas.

Men kultur verkar skapas genom socialt inriktad motivation vilken ursprungligen syftar till att uppnå evolutionära mål som handlar om att hålla ihop gruppen och göra den samarbetsduglig så att medlemmarna överlever och lyckas fortplanta sig.

En kultur kan alltså ytterst antas syfta till det evolutionära huvudmålet fortplantning. Men motivationen lånar sig även till andra mål som inte alltid handlar om fortplantning (eller ens överlevnad). Det verkar dock som kultur alltid formas av sådan socialt inriktad motivation vilkens evolutionära rötter färgar kulturen med sin målinriktning.

De övriga två formerna av ordning verkar däremot inte vara målinriktade. Ett rent socialt nätverk uppstår genom dyadiska relationer mellan människor. En dyadisk relation är målinriktad men nätverkseffekter (till exempel spridandet av information) som uppstår genom att människor har flera sådana dyadiska relationer uppstår spontant och inte genom målinriktning hos nätverket.

På liknade sätt är det med marknader där handel sker motiverat och målinriktat mellan två aktörer medan effekter som den, av Adam Smith beskrivna, "osynliga handen" uppstår spontant.

Slutligen ska sägas att de fyra former av ordning som uppstår i social samvaro mellan människor, som här beskrivs, givetvis aldrig är så renodlade som de framstått i beskrivningen. De är snarare blandformer så att det till exempel i en kultur finns nätverkseffekter, ibland fattas formella beslut och ibland sker utbyten av marknadskaraktär.

Det är dock gynnsamt att tänka på fenomen som renodlade för att bättre förstå blandformerna. Det gäller även fenomenet målinriktning och dess motsats.

En generell samhällsvetenskaplig modell

Utifrån långvariga studier av människans psykologi (som utmynnat i en integrerande personlighetsteori) och kortare, ytligare studier av olika samhällsvetenskaper, systemteori och mycket annat växte följande modell av mänskliga sammanslutningar fram.

mål (motivation) hot/resurser (i omvärlden) handlingsförmåga (gruppens)	← ontologi ← hård makt ← materialism
organisering (naturlig och formell) 1. grupptillhörighet / medlemskap - identitet 2. social status / hierarki – beslutsprocess 3. normer / regler - föreställningsvärld         straff/belöning (sanktioner)             övervakning (kontroll)
föreställningar (kultur) om mål om organisering	← epistemologi ← mjuk makt ← idealism

Modellen syftar till att kunna användas som grund för att analysera alla typer av sammanslutningar och organisationer; från stora kulturgemenskaper och nationer till små informella och formella organisationer.

Den viktigaste beståndsdelen finns i den översta rutan. Den handlar om vilka mål sammanslutningen har. Dessa kan vara medvetna eller omedvetna. Något eller några av dessa mål är dock direkt nödvändigt för sammanslutningens existens. Ett exempel på detta är målet att göra vinst i ett företag (om företaget inte gör vinst under längre tid upphör det att existera).

Den näst viktigaste beståndsdelen finns i den nedersta rutan. Den handlar om vilka gemensamma föreställningar som präglar sammanslutningen. Sådana föreställningar kan gagna eller missgynna viktiga mål men om ett existensnödvändigt mål inte uppfylls upphör per definition sammanslutningen att existera. Därför ses föreställningarna här inte som lika viktiga som målen, även om vissa föreställningar givetvis kan vara viktigare än vissa (icke existensnödvändiga) mål.

Slutligen organiseras sammanslutningar vanligen genom de tre numrerade elementen i den mellersta rutan. Om det väl finns en grund , i form av ett viktigt mål, för sammanslutningen att uppstå så kommer föreställningar att utvecklas. Lika naturligt och ofrånkomligt kommer också en organisering utifrån de tre elementen att ske.

En anledning till att rutan som beskriver organisering, trots att föreställningar beskrivs som viktigare, placerats ovanför rutan som behandlar föreställningar är att denna form av organisering även sker spontant hos alla grupplevande djur. Den ligger alltså, på så sätt, närmare sammanslutningens existentiella grundförutsättning (i form av viktiga mål, som till exempel föda) än vad föreställningar gör. Föreställningar utvecklades ju först långt senare genom att människan uppstod.

En annan anledning är att mål och föreställningar ofta kan upplevas som två helt olika krafter som verkar på organiseringen. Den grafiska uppställningen med mål ovanför och föreställningar nedanför illustrerar alltså hur organisering uppstår i ett spänningsfält mellan dessa båda krafter. Placeringen av mål överst påminner dessutom om att (de existensnödvändiga) målen är viktigast att ta i beaktande.

Analys av sammanslutningar bör alltså alltid grundas i, och återvända till, de mål som utgör basen för sammanslutningens fortsatta existens. Ett förslag på hur man kan använda modellen för analys är;

1. Först undersöka vilket eller vilka nödvändiga mål som finns.
2. Sedan undersöka vilka viktiga delade föreställningar som finns.
3. Därefter undersöka organiseringen.
4. Sedan undersöka samspelet mellan mål, föreställningar och organisering.
5. Slutligen fördjupa analysen vad gäller detaljer och samspel både inom och mellan mål, föreställningar och organisering.

 

 

_______________________________________

Tillägg

Den ovan föreslagna analysmetoden bör fungera utmärkt när sammanslutningen är att betrakta som en kultur. När den är att betrakta som en organisation fungerar analysen också så länge den eller de som kontrollerar organisationen prioriterar att organisationen ska överleva.

Men om de som styr organisationen har andra för dem viktigare mål kan de till och med ibland ha som mål för organisationen att den ska gå under.

 

Mål

Mål kan vara olika viktiga. Alla mål som präglar ett samarbete är inte nödvändiga att uppnå för att en sammanslutning ska kunna fortsätta att existera. Men vissa är det. Att känna till vilka dessa mål är är nyckeln till att förstå hur en grupp är organiserad, och varför.

Även om vissa medlemmar kan vara omedvetna om dessa mål, eller anse dem oviktiga, så präglar de vanligen organisationen. Det kommer dock med stor sannolikhet att finnas tongivande gruppmedlemmar som medvetet eller omedvetet förstår vikten av målen och gör dem centrala för verksamheten; även om målen inte alltid tydligt lyfts fram.

Det är rimligt att utgå ifrån att en sammanslutning är centrerad kring ett eller flera sådana viktiga mål eftersom gruppens existens vittnar om att de uppfylls, just i och med att gruppen existerar. Enda undantaget är de fall då sammanslutningen är ”döende” beroende på att målen inte uppfylls.

Sådant ”döende” kan till exempel förekomma då föreställningar och normer dikterar upprätthållande av ett visst beteende som inte längre leder till att det nödvändiga målet uppnås. Om ingen förändring sker kommer det att leda till att organisationen upphör att existera.

Mål för sammanslutningar kan till exempel vara pengar, mat (kan till exempel gälla ett jaktlag), skydd mot rovdjur, kompetensutveckling för medlemmarna eller social status för medlemmarna (gäller till exempel exklusiva klubbar).

Målen handlar alltså om att skydda mot hot och faror eller att tillskansa gruppen resurser. För att sammanslutning ska kunna göra detta behöver den ha en viss handlingsförmåga som kan bero på vilken kompetens som finns i gruppen, hur många medlemmar som finns, vilka resurser gruppen förfogar över, med mera.

Mål handlar om sådant som existerar (och då främst om sådant som är nödvändigt för fortsatt existens) och kan på så sätt sägas ligga närmare ontologi än epistemologi (jämfört med föreställningar). Vi kan bli varse om att ett mål existerade (om vi inte visste det innan) genom att en organisation upphör; mål är kopplade till vad som faktiskt existerar. Även exemplen social status och kompetens är existerande företeelser.

Anledningen till att epistemologi är mindre viktigt i sammanhanget är alltså att de viktiga målen är förutsättningen för att några medlemmar överhuvudtaget ska finnas och kunna intressera sig för sådana frågor; om målen inte uppfylls kommer inga att finnas, och därför kommer ingen heller att undersöka epistemologiska frågor.

Av samma anledning ligger mål närmare materialism (jämfört med föreställningar) än idealism. Social status och kompetens är visserligen inte materiella men behoven kopplade till dem är evolutionärt utvecklade och har därigenom en nära koppling till den materiella grunden för vår existens.

Slutligen riktas så kallad ”hård makt” mot just denna materiella grund. Det kan handla om att påverka en grupp till exempel genom ekonomiska sanktioner, genom att hindra mattransporter, minska kommunikationsmöjligheter eller genom fysiskt våld. Men denna form av makt förekommer också inom gruppen i form av straff och belöning.

Organisering

Organisering av grupper sker spontant både i naturen och hos människan enligt ett visst mönster. Samma mönster förekommer även när människan skapar formell organisering. Mönstret verkar kunna finnas inneboende sambanden hos målinriktade system och är kan alltså vara en konsekvens av högre principer (som vi kan förstå genom ganska abstrakta resonemang).

Organiseringen innebär någon slags grupptillhörighet/medlemskap som innebär att vissa individer tillhör gruppen medan andra inte gör det. Det innebär att individen får en identitet som medlem i gruppen. En sådan identitet kan ibland vara viktig som en beståndsdel i jaget.

Om gruppen ska kunna fatta någon slags beslut (vilket är nödvändigt för att kunna agera tillsammans) måste också någon slags social status/hierarki finnas. En sådan hierarki kan vara väldigt flytande och diffus men som minimum kommer någon eller några att föreslå vad gruppen ska göra vid ett visst tillfälle. Det innebär att den eller de i den stunden har högre status i bemärkelsen att de initierar gruppagerandet. Så någon form av hierarki kan vi anta existerar även i de mest egalitära grupper.

Slutligen kommer även någon form av normer/regler att uppstå. Som minimum kommer gruppen att välja att agera tillsammans på ett visst sätt vid ett visst tillfälle (baserat på ett beslut). Det agerandet kan betraktas som en minimal form av en regel. Vanligen är dock normer och regler något som gäller över längre tid och inte bara ett tillfälle. För att följande av normer och regler ska säkerställas kan det behöva finnas någon slags straff eller belöningar. Och för att veta om någon bryter mot regler behöver medlemmar iaktta och övervaka varandra.

Eftersom social status/hierarki är nära kopplat till beslutsfattande har utformningen av detta betydelse för hur demokratisk en organisation kan anses vara. En mindre hierarkisk struktur gör vanligen beslutsfattandet mer spritt och därmed mer demokratiskt. Men andra faktorer spelar också in; till exempel i vilken omfattning beslutsfattare lyssnar på medlemmarna.

En intressant fråga i anslutning till detta är också hur mycket sammanslutningen griper in i medlemmarnas liv. Men även då organiseringen har ett stort grepp om medlemmen kan denne ha en hög grad av frihet om det finns stort utrymme att fatta egna beslut om hur man ska bidra till organisationen. Till exempel kan kanske en flockmedlem själv välja hur den ska samla mat till flocken.

Oavsett hur beslut fattas i gruppen finns det dock möjlighet att förstå beslutsprocessen genom att titta på hur en individ fattar beslut. Parametrarna är i princip desamma. Det gäller bara att komma ihåg att det här handlar om ett kollektiv istället för en individ.

På motsvarande sätt kan vi förstå resultatet av beslutet som skapande av en ny föreställningsvärld. Även här gäller det att komma ihåg att det handlar om skapande av en gemensam, delad föreställningsvärld, och inte en individuell. Ett av de främsta uttrycken för denna kollektiva föreställningsvärld är de regler och normer som skapas.

Föreställningar

Föreställningar är något som är unikt för människan och något som möjliggör skapandet av stora välorganiserade sammanslutningar av individer. Gemensamma föreställningar kan i varierande grad vara medvetna eller omedvetna för den individuella medlemmen och utgör gruppens kultur. Föreställningarna kan handla både om mål och om organiseringen av gruppen.

När det gäller föreställningar om vilka mål som är viktiga, och ska eftersträvas, inbegriper det även föreställningar om hur verkligheten (hot/resurser) är beskaffad. Och verkligheten innefattar även vad gruppen är och viken handlingsförmåga den har.

Detta gör att föreställningar ofta kan komma att handla om epistemologi. Vår kunskap om omvärlden består nämligen till stor del av föreställningar även om dessa kan ha bättre eller sämre stöd. Det finns alltså delvis ett behov av att säkerställa att våra föreställningar om verkligheten är korrekta.

Men föreställningar behöver inte stämma med verkligheten. Vi kan fantisera, vilket gör det möjligt att ibland omvandla verkligheten och skapa något nytt. Det gör att föreställningar ligger närmare idealism än materialism (jämfört med mål).

Slutligen ligger föreställningar nära det som kallas ”mjuk makt”. Genom att få andra att omfamna en viss föreställning så får du denne att ändra beteenden och kanske också mål. Föreställningar är ett maktmedel som används både inom gruppen och av utomstående för att påverka gruppen.