Två typer av protokonservatism

Det finns två typer av historiska rötter till protokonservatism. Den ena är att det har varit brist på mat eller att det krävts stora ansträngningar för att skaffa föda. Den andra är hot om, eller utövat, våld från andra.

Den första typen som beror på svårigheter att skaffa mat och andra viktiga resurser hittar vi kanske främst i områden där naturen varit kärv. Den andra typen som beror på våld hittar vi främst i områden där det bott många människor och särskilt områden där resurserna under perioder inte räckt till alla.

I bägge fallen (typ ett och två) är lojalitet med gruppen och normföljande viktigt eftersom man behöver samarbeta. Det är också i bägge fallen viktigt att kämpa och anstränga sig vilket kräver impulskontroll och uppskjutande av belöning. Hos bägge kan dessutom kampen leda till rikedomar.

En skillnad är dock att det handlar om olika typer av normer, och olika impulser som behöver kontrolleras. Hos typ ett (mat) är det viktigt att undertrycka våld (som kan så split) varför normer och impulskontroll delvis handlar om det. Detsamma gäller inte typ två (våld) där våld mellan gruppmedlemmar bara utgör bra träning, och är härdande, i en våldsam värld.

Även hur rikedomar erövras genom att kämpa skiljer sig. Hos typ ett (mat) byggs eventuell rikedom genom enträget kämpande under lång tid. Den har också en stor komponent av individuell kamp och envishet eftersom individen själv till exempel kan vara sparsam. Hos typ två (våld) kommer istället rikedomen snabbt när man lyckas plundra en fiende. Den kräver dock att individen underställer sig ledare som kan fatta sabba beslut (vilket är viktigt i strid).

Det sista gör att hierarki är viktigare hos typ två (våld) än typ ett (mat). Även den senare behöver ibland organiserande ledning men besluten behöver oftast inte vara snabba varför man gemensamt kan komma fram till dessa.

Den största skillnaden finns nog dock i de fall där typ ett (mat) inte överhuvudtaget behövt konkurrera med andra grupper. Det finns då ingen anledning att värna den egna gruppen framför andra. Det enda viktiga är att de människor som finns samarbetar. Hos typ två (våld) är grupptillhörigheten däremot antagligen det viktigaste eftersom andra grupper ofta är fiender och den egna gruppen är det enda skydd individen har mot dessa.