Moderna organisationer

Samtiden präglas av stora organisationer som stater, aktiebolag, mellan- och överstatliga organisationer (till exempel EU, FN, G20,APEC, Nato,…), med flera. Dessa är ofta juridiska personer (eller påminner om sådana) som bland annat kan sluta avtal, äga egendom, ha fordringar eller skulder och vara part i domstol.

De är aktörer i sig själva eftersom de har mål som de eftersträvar vilka specificerats när de skapades. Till exempel ska aktiebolag generera vinst åt aktieägarna.

Beroende på att de inte har medvetande och beslutsförmåga behöver de dock människor som fattar löpande delbeslut för att nå de specificerade målen som beslutats i och med organisationens tillblivelse.

Galbraith menar, i boken The Anatomy of Power, att organisation är det främsta maktmedlet nuförtiden medan det tidigare, i samband med industrialiseringen, var egendom och innan dess var ”personlighet” vilket vi bland annat kan se exempel på hos forntida kungar.

Varför organisationer kan bli så mäktiga

Jag tänker här punktvis sammanfatta några anledningar till att organisationer, och särskilt juridiska personer, kan bli så mäktiga. Sammanfattningen bygger till stor del på artikeln Hur man bygger ett monster - Kapprustning, juridiska personer och artificiell intelligens.

• Organisationer kan leva mycket längre än en fysisk person och har alltså längre tid på sig att bygga sin makt.
• De är ofta ensidigt regelstyrda och målinriktade mot ett eller få mål vilket gör att alla resurser används i samma riktning och att mäktiga individers (till exempel aktieägares) personliga agendor inte stör den huvudsakliga målinriktningen lika mycket.
• En juridisk person kan inte lida och kan heller inte ha medkänsla eller samvete varför den inte heller, som gäller mänskliga aktörer, kan hämmas av något sådant, utan kan eftersträva sina mål hänsynslöst.
• En juridisk person behöver heller inte ta hänsyn till vänskaps- och släktskapsband utan kan rekrytera den kompetens som bäst kan bidra till att målet uppnås.
• Eftersom den juridiska personen är en egen aktör i lagens ögon behöver individer som arbetar i organisationen inte ta personligt ansvar utan fyller ofta sin roll som en kugge i maskineriet oavsett vilka konsekvenser det får för människor som drabbas. 
• Eftersom organisationen rekryterar meritokratiskt kommer i stor utsträckning beslutsfattare som är beredda att fatta nödvändiga, men ibland hänsynslösa, beslut att rekryteras. Deras ansvar är mot organisationen och dess mål; inte mot samhället, allmänheten, människor, djur och natur, etc...

Sammantaget gör detta den organisationella juridiska personen effektiv och hänsynslös vilket förklarar varför organisation blivit en sådan stor maktfaktor i dagens värld. Hänsynslöshet är en av de viktigaste strategierna för att tillskansa sig stor makt.

Vad som gör vissa organisationer mäktigare

En del organisationer är dock mäktigare än andra. Några faktorer som påverkar det kan förstås utifrån de distinktioner jag gör i artikeln Mer om maktmedel; kompetens, mängd och kvalitet, många sorters tillgångar, ensidighet samt låg konkurrens och svag motmakt.

Kompetens

En del organisationer är mäktiga för att deras verksamhet, och därmed deras kompetensområde, är maktbefrämjande. Det gäller vanligen särskilt om kompetensområdet handlar om direkt maktutövande som tvång, kompensation, indoktrinering eller att slå mot maktmedel. Några exempel på sådana organisationer finns inom militär, underrättelsetjänst, finans och media.

Mängd och kvalitet

De organisationer som har stora tillgångar av god kvalitet har givetvis ofta större handlingsutrymme. Det gäller till exempel staten som har stora skatteintäkter och som lätt kan rekrytera kompetenta tjänstemän eftersom de kan erbjuda både hög lön och prestige.

Många sorters tillgångar (många maktområden)

Vissa organisationer är verksamma inom många olika områden och kan därför utöva makt på många olika sätt. Även detta stämmer in på staten som ju har kontroll över många olika slags tillgångar. 

En möjlighet sådan mångsidighet erbjuder är att kunna skapa synergieffekter mellan olika områden. En annan möjlighet är ökad flexibilitet; att till exempel kunna "byta fot" eller "tjäna in på gungorna vad man förlorar på karusellen".

Ensidighet

Bland de tydligaste exemplen på ensidighet hos organisationer hittar vi hos aktiebolag som ju enbart ska skapa vinst åt aktieägarna. Det har också starkt bidragit till att en del aktiebolag är bland de mäktigaste organisationerna.

Vi kan också se att intresseorganisationer kan bli väldigt mäktiga genom att driva en enda fråga och satsa alla resurser på denna. Makten yttrar sig då givetvis främst genom att de är mäktiga i att eventuellt kunna driva igenom just den enda sak de kämpar för.

En sak som kan bidra till att en organisation blir mer ensidigt inriktad på ett enda mål är att medlemmarna är eniga om målinriktningen. Det som då oftast mest effektivt åstadkommer sådan enighet är indoktrinering av medlemmarna.

Låg konkurrens och svag motmakt

En sak som åstadkommer låg konkurrens är om organisationen har monopol. Det är till exempel fallet med statens våldsmonopol. Även affärsföretag kan ibland ha monopol, eller vara del av ett oligopol, inom sin bransch.

En annan sak som kan göra att en organisation har lite konkurrens eller svag motmakt är om det finns få restriktioner för deras maktutövande. Det kan till exempel handla om frånvaro av regler som annars skulle kunna hindra dem, eller om närvaro av regler som hindrar konkurrenter.

Slutord

Det kan finnas fler faktorer som bidrar till att göra organisationer mäktiga än de här nämnda men dessa är åtminstone några viktiga sådana. Organisationer kan alltså bli mäktiga tack vare:

• Kompetens
• Mängd och kvalitet vad gäller tillgångar
• Många sorters tillgångar (många maktområden)
• Ensidighet
• Låg konkurrens och svag motmakt

Men det viktigaste är antagligen att den byråkratiska formen, som hänger samman med de reglerade mål som organisationer i form av juridiska personer har, gör dem effektiva och hänsynslösa i sin målsträvan.

Mer om maktmedel

Jag har i artikeln Kategorisering av maktmedel föreslagit en hierarkisk kategorisering från det mest (Existens/liv/kropp) till det minst (Socialt anseende) nödvändiga:

1. Existens/liv/kropp

2. Beslutsförmåga/psyke

3. Egendom/tillgångar

4. Relationer/nätverk

5. Socialt anseende

Detta är givetvis en grov skiss där många fler distinktioner kan göras och jag tänker därför försöka peka ut några viktiga sådana. Det mesta av beskrivningen kommer att handla om den tredje kategorin, egendom/tillgångar, eller om nära angränsande områden.

Kompetens

Kompetens har jag skissartat kategoriserat som egendom/tillgångar eller liggande när den kategorin. Kompetens ökar främst beroende på hur mycket man tränar och utövar den. Så ju mer man ägnat sig åt något desto skickligare är man vanligen på detta.

Att vara bra på något ger oftast ökad social status så kompetens ger god möjlighet till bättre socialt anseende. Om kompetensen dessutom är inom ett område som anses viktigt och värdefullt ökar det sociala anseendet ännu mer.

Social kompetens kan också bidra till rikare relationer och nätverk. Många former av kompetens ger också mer möjlighet att ansamla tillgångar, till exempel genom lönearbete. Den kan också förbättra ens psyke och beslutsförmåga eller kroppsliga förmåga om det handlar om kompetens i självutveckling.

Men den viktigaste kompetensen i maktsammanhang är antagligen ofta sådan som handlar om att direkt kunna utöva makt i form av tvång, kompensation, indoktrinering eller att slå mot maktmedel. Den som tränar makt blir också bra på makt.

Mängd och kvalitet

Mängden och kvaliteten på tillgångar man har gör givetvis skillnad. Mer pengar ger mer möjligheter. Fler och bättre vapen. Fler, kompetentare och lojalare anställda. Mer kontroll över viktigare naturresurser. Och så vidare…

Många sorters tillgångar

Det är också ofta fördelaktigt att kunna agera på många olika sätt och att ha maktmedel som möjliggör så många sorters maktutövning som möjligt. Det är därför bra att till exempel ha både vapen, pengar och mediekanaler för att kunna utöva makt i flera former. Kan man inte köpa någon kanske man kan tvinga dem.

Men resurser kostar ofta tid, kraft och pengar; både att anskaffa och att hålla i funktionsdugligt skick. Det kan därför i en del sammanhang vara klokt att vara mer ensidig och inte ha många sorters tillgångar.

Ensidighet

Det handlar ytterst om en balansgång mellan flexibilitet (att ha många sorters resurser och kunna agera på många olika sätt) och optimering (att vara så kraftfull och effektiv som möjligt i en eller några få handlingssätt till så låg kostnad som möjligt).

Generellt verkar ensidighet ofta vara att föredra för mindre aktörer eftersom de då kan bli kraftfulla trots små resurser genom att de satsar allt på en sak. Stora aktörer har större möjlighet att vara kraftfulla inom många områden och behöver därför inte i samma utsträckning vara ensidiga.

Låg konkurrens och svag motmakt

Som jag tidigare påpekat sker inte maktutövning i ett vakuum. Alla andra aktörer har i alla fall någon slags egen makt att både motstå och utöva makt själva. Men ibland finns väldigt lite konkurrens och motmakt.

I sådana fall behöver man inte lika mycket och lika starka maktmedel för att framgångsrikt kunna utöva makt. Så omvärldssituationen påverkar alltså behovet av maktmedel.

Slutord

Sammantaget finns alltså åtminstone fyra distinktioner som kan göras i nära anslutning till maktmedelkategorin egendom/tillgångar; kompetens, mängd och kvalitet, många sorters tillgångar och ensidighet.

Dessutom finns en femte distinktion att låg konkurrens och svag motmakt möjliggör framgångsrikt maktutövande med mindre maktmedel. Denna distinktion har alltså inte direkt med maktmedel att göra utan den har snarare med omvärldssituationen att göra. Men det finns en koppling genom att det påverkar behovet av maktmedel.

Kategorisering av maktutövning

John Kenneth Galbraith beskriver i boken The Anatomy of Power tre “instruments of power”; “condign, compensatory, and conditioned power”. Vi kan tänka på dessa tre “instruments” som tre olika typer av maktutövning.

Codign power kan beskrivas som tvång eller hot om bestraffning. Hotet behöver inte handla om fysiskt våld utan kan vara vad som helst som individen vill undvika; till exempel att få dåligt rykte eller förlora något värdefullt.

Compensatory power kan beskrivas som kompensation eller löfte om belöning. Belöningen behöver inte vara monetär utan kan vara vad som helst som individen eftertraktar; uppskattning, titlar, frihet, hälsa, njutning, med mera.

Conditioned power kan beskrivas som indoktrinering, betingning eller förändring av föreställningar. Den kan ske genom påverkan i form av utbildning, övertalning, propaganda, grupptryck, social påverkan, lögner, hjärntvätt, med mera.

De två första typerna, codign och compensatory power, sker medvetet för både makthavaren som utövar och för den som utsätts för, och underordnar sig, makten. Den tredje typen, conditioned power, är däremot omedveten för den som underordnar sig. Den internaliseras och upplevs som den egna viljan.

Den kan ibland även vara omedveten för den som påverkar så att påverkan sker helt omedvetet. Det kan till exempel vara fallet när den som påverkar själv är helt övertygad om sanningen och det värdefulla i den föreställning den förmedlar.

De tre kategorierna av maktutövning

Dessa tre typer ligger nära, och renodlar, delar av det jag menar med de tre typerna, eller formerna, av makt som jag ibland kallat våld, ekonomi och information. Men mina typer innehåller ytterligare några delar som bland annat har att göra med att makt sker i relation till andra makthavare.

Jag ser att min första beskrivning ligger ganska nära Galbraiths och fördelen med renodlingen är så stor att jag vill frångå de utvidgningar jag ibland senare har gjort. Jag kommer fortsättningsvis kalla Galbraiths kategorier tvång, kompensation och indoktrinering.

Men jag ser ändå ett behov av att även få med det jag ibland försökt klämma in i dessa tre. Det kommer då att handla om en annan slags maktutövande som inte handlar om makt enligt Webers definition av makt som "the possibility of imposing one's will upon the behavior of other persons."

Galbraiths kategorier stämmer väl med Webers definition. Men definitionen bör alltså kanske vidgas till att även omfatta möjlighet att kunna minska någon annans maktmedel för att få med även detta. Det kommer nämligen minska deras makt att stå emot din makt, liksom även deras möjlighet att utöva makt gentemot dig.

Den fjärde kategorin – slå mot maktmedel

Makt finns inte i ett vakuum och även de mest maktlösa är ändå i någon mån makthavare med egna resurser. Om andras resurser minskar blir de ett mindre hot och lättare att styra. Därför kan makthavare också utöva makt genom att minska andra aktörers resurser. Detta kan ske genom att till exempel fysiskt skada, stjäla eller skapa förvirring och rädsla.

Sådant kan ibland även åstadkommas med dolda medel. Man kan till exempel sakta förgifta för att fysiskt försvaga, i hemlighet sabotera och minska värdet på andras tillgångar, eller ensidigt föra fram "objektiva" nyheter som förvirrar och skrämmer.

Den fjärde kategorin av maktutövning, att slå mot maktmedel, kan alltså se ut på många sätt. En möjlighet att analysera detta är att titta på det i relation till de fem kategorierna av maktmedel. Ett problem med detta är dock att ett angrepp ofta kan slå mot flera maktmedel.

Om man till exempel fysiskt skadar någon kan det för denne leda till sämre ork, tid som krävs till rehabilitering, rädsla och depression, förlorade inkomster, att vänner överger personen, med mera. Det går trots sådana svårigheter i analysen att ibland tydligt se att viss maktutövning slår främst mot en kategori maktmedel.

Om man till exempel smutskastar någon slår det främst mot dennes anseende. Om man sår split bryter det upp relationer och nätverk. Om man stjäl eller saboterar slår det mot tillgångar. Om man påverkar sinnestillståndet eller kognitionsförmågan slår det mot beslutsförmåga. Om man dödar slår det mot existensen.

Det ska också tilläggas att viss sådan här maktutövning också samtidigt kan öka ens egna resurser. Genom att stjäla ökar man till exempel samtidigt sina egna tillgångar och genom att infiltrera kan man ta över nätverk och organisationer samtidigt som konkurrenter förlorar dem. Bland annat beroende på detta kanske definitionen av makt bör utvidgas till att även gälla möjlighet att öka sina maktmedel.

Slutord

Galbraiths kategorisering är alltså väldigt förtjänstfull och maktutövning i syfte att påverka andras beteende kan alltså förstås som tvång, kompensation eller indoktrinering. 

Men det finns även en fjärde kategori som inte nödvändigtvis påverkar andras beteende men istället minskar deras resurser och därmed deras möjlighet att motstå makt och att själva utöva makt; att slå mot maktmedel.

Sammantaget ger dessa fyra kategorier en bra grund för att analysera makt. Men ytterligare analysverktyg kan tillfogas. Ett sådant är att även titta på olika maktstrategier (se även artiklarna Några viktiga maktstrategier, Exklusiv kunskap som det avgörande maktmedlet och Samtiden). Mer om detta i kommande artiklar.

Kategorisering av maktmedel

Jag tänker här föreslå en kategorisering av maktmedel. Jag vet inte om listan är uttömmande. Det kan finnas sådant jag inte tänkt på som borde ingå. Jag föreslår också som en lös hypotes att listan är hierarkisk vad gäller den absoluta aspekten av respektive kategori vilket jag ska återkomma till.

Kategorier av maktmedel

Kategorierna beskriver en individs maktmedel men även grupper av individer och juridiska (icke mänskliga) personer kan vara maktutövande aktörer. Listan bör ungefärligt kunna användas även på dessa andra typer av aktörer men behöver då kanske modifieras något i beskrivningen av respektive kategori.

1. Existens/liv/kropp

Ur ett maktperspektiv är din existens, din levande kropp, grundförutsättningen för att kunna utöva makt. Du kan visserligen skriva testamente och andra direktiv som du lämnar efter dig men du är inte längre en makthavare som kan fatta några fler beslut i världsliga frågor när du inte längre existerar.

Att vara åtminstone relativt fri från handikapp kan också vara viktigt. Att kunna prata, höra, se, röra på sig, gå och springa, med mera kan i många sammanhang vara nödvändigt för visst maktutövande. Utöver det kan vissa egenskaper ibland vara viktiga som att vara stark eller vig, se bra ut, ha en stark eller vacker röst, med mera.

2. Beslutsförmåga/psyke

Ytterst måste åtminstone någon slags beslutsförmåga finnas för att man ska kunna utöva makt. Ens psyke och sinnestillstånd är en grund för ens förmåga att bedöma och därför hur bra beslut man kan fatta. Därför är det viktigt att detta inte är för påverkat på ett sätt som gör att omdömet grumlas. 

Droger, sjukdom, rädsla, oro, överdriven optimism, och annat kan alltså inverka menligt. Ju bättre omdöme och ju större kognitiv kapacitet desto bättre. Därför är till exempel hög IQ ofta en fördel, liksom uthållighet och koncentrationsförmåga.

Kompetenser och kunskap kan ibland vara sådant som man tar in utifrån för att stötta beslutsprocessen men är också en del av beslutsfattarens egen repertoar som nog får räknas som tillhörande beslutsförmåga/psyke.

3. Egendom/tillgångar

Till egendom och tillgångar räknar jag alla resurser man har viss kontroll över. I vilken mån en fysisk kompetens, som till exempel att kunna fäktas, ska räknas hit eller till någon av föregående kategorier kan diskuteras. Men pengar, teknologi, mark, immateriella tillgångar, vapen, soldater, arbetare, slavar och mycket annat bör definitivt räknas hit.

Vissa tillgångar har man kanske inte full kontroll över, bland annat beroende på att de delas med andra aktörer. Till exempel är en organisation en tillgång som man ofta inte har full kontroll över men som ofta kan vara en stor maktfaktor.

4. Relationer/nätverk

Relationer och sociala nätverk kan ge både allierade och kunskaper. Allianser är viktiga i maktsammanhang. Flera aktörer som samarbetar är ofta starkare än en ensam aktör. Åtminstone så länge man är tillräckligt eniga.

5. Socialt anseende

Socialt anseende är viktigt i en grupp. Har man för lågt anseende riskerar man stötas ut. Ett högt socialt anseende ökar dessutom ens möjlighet att påverka andra utan att behöva betala dem eller använda tvång.

Den hierarkiska ordningen på kategorierna

Varför man kanske kan se detta som en hierarkisk ordning kan förstås om vi plockar bort dem en efter en och börjar nerifrån. Låt oss börja med att plocka bort social anseende.

Även med väldigt lågt socialt anseende kan man ha vänner och nätverk. Man blir kanske mindre kraftfull i det att relationerna blir färre och nätverken mindre. Och man har antagligen mindre påverkan på de man har relation med. Men viss tillgång till detta maktmedel har man ändå. När det gäller de andra tre maktmedlen påverkar ett lågt anseende ännu mindre och det går till exempel att ha tillgångar och utöva våld även med ett lågt anseende.

Om vi sedan plockar bort även relationer och nätverk kan man trots det fortfarande använda alla de tre återstående maktmedlen i nästan lika stor omfattning och också till stor del ersätta funktionen hos de två lägsta kategorierna. Man kan till exempel leja någon som för ens talan om man behöver utöva social påverkan och därigenom ersätta bristen på anseende.

När vi sedan kommer till beslutsförmåga och psyke måste man som minimum kunna fatta någon slags beslut. Det kan visserligen vara förödande om ens kognition är så nedsatt att man är omdömeslös men så länge man kan fatta åtminstone någon slags någorlunda omdömesgillt beslut som kan öka ens makt räcker det till och med om man saknar andra tillgångar än ens egen kropp.

Slutligen gör ens egen existens, att man är vid liv, och på något sätt kan kommunicera att man fortfarande kan utöva någon form av makt. För att detta ska fungera måste visserligen även någon slags omdöme och beslutsförmåga också finnas.

Men även om man för tillfället saknar omdöme och beslutsförmåga kan detta ju uppstå hos en så länge man är vid liv. Om man är död får den chansen ses som helt obefintlig. I och med att existensen är absolut nödvändig får den alltså räknas som till och med ännu viktigare än beslutsförmågan.

Personlighet, tillgångar och organisation

Galbraith anger i boken The Anatomy of Power personlighet, tillgångar och organisation som de viktigaste maktmedlen. Han ger dessutom en förtjänstfull beskrivning av historien där han menar att personlighet var det dominerande maktmedlet ungefär fram till industrialiseringen då tillgångar blev viktigare. Sedan dess har organisation vuxit fram som det i dag viktigaste maktmedlet.

Personlighet

En individs personlighet kan utifrån min kategorisering ses som en kombination av, främst, de två första kategorierna i kombination med den sista, anseende. Makten samlas ofta runt en galjonsfigur, en personlighet, en ledare. Det har antagligen gamla, till och med evolutionära, rötter. 

Galjonsfiguren behöver dock inte alltid ha särskilt mycket egentlig makt i sig utan kan ibland huvudsakligen vara en fokuspunkt för gemensamma intressen och ett slags synliggörande av en framväxande maktfaktor.

Tillgångar

Med den stora kapitalansamling som skedde genom industrialiseringen, och i och med att lönearbete blev så viktigt, blev pengar och andra tillgångar det dominerande maktmedlet. Det handlar då alltså om den tredje kategorin i min beskrivning; egendom/tillgångar.

Jag räknar även organisation som en tillgång i den mån en aktör kan styra den. Men när organisationen är en juridisk person, eller liknar en juridisk person, är den själv i varierande grad att betrakta som en aktör.

Organisation

En juridisk person har en slags kropp, den existerar som en egen aktör, och dess ”vilja” är de mål som angetts i den reglering under vilken organisationen tillkommit. Till exempel ska ett aktiebolag generera vinst åt aktieägarna.

En juridisk person, eller en organisation som liknar en juridisk person, kan själv ha tillgång till alla fem kategorierna av maktmedel. En del organisationer har dock bara tillgång till vissa maktmedel. Detta beror på de regleringar som definierar organisationen.

Ju fler maktmedel, ju mer resurser, ju ensidigare mål, ju mer enade organisationsmedlemmar, ju mindre konkurrens, och ju mindre restriktioner på hur organisationen får (eller kan) agera, desto mäktigare kan en organisation bli. De ostindiska kompanierna är ett bra exempel på detta. Det Brittiska Ostindiska Kompaniet hade till exempel själv ungefär hälften av världens handel när det var som störst.

Det finns mycket mer att säga om organisation som maktmedel och som aktör. Men det får bli i en senare artikel. För tillfället kan vi nöja oss med att konstatera att det verkar stämma att den moderna världen till stor del präglas av stora mäktiga organisationer som stater, aktiebolag, mellan- och överstatliga organisationer (till exempel EU, FN, G20,APEC, Nato,…), med flera.

Slutord

Galbraiths tre maktmedel är viktiga och värdefulla att använda som element i analys. Men min skiss på en hierarkisk ordning av maktmedel ger en något mer täckande bild, om jag inte missat något, och kan också ha viss användning.

Man kan möjligen tolka det som att Galbraith egentligen får med samma element och att de som saknas i hans beskrivning då kan ses som implicit inbegripna som detaljer i hans kategorier. Jag ser dock vissa fördelar med den uppdelning jag gjort inklusive den hierarkiska ordningen hos kategorierna.

Det kanske bör påpekas att den hierarkiska ordningen inte säger något om hur viktig en kategori kan vara i en specifik situation. Till exempel kanske ett gott anseende hos en ledare kan vara den allra viktigaste maktfaktorn vid ett visst tillfälle. Ordningen handlar främst om nödvändighet; att de två viktigaste kategorierna är absolut nödvändiga.

När det gäller de två minst viktiga kategorierna formas ordningen av att väldigt mycket makt kan utövas även om de saknas och deras funktion kan ofta ersättas genom andra resurser, till exempel genom att leja kompetens. På många sätt får kategori tre, egendom/tillgångar, ses som den som ofta är viktigast för riktigt stor maktansamling.

Huvudsakligen kommer min kategorisering att komma till användning i nästa artikel som kommer att handla om kategorisering av maktutövning där jag tror att den kan komma att förtydliga en del som troligen skulle vara svårare att förtydliga utifrån Galbraiths kategorier.

Vad är makt?

Weber definierar makt som "the possibility of imposing one's will upon the behavior of other persons." Definitionen implicerar att makt kanske i viss mån kan ses som ett nollsummespel eftersom den som påverkats på sådant sätt förlorat makt att själv välja beteende. En vinner och en förlorar.

Maktmedel - resurser

För att någon ska kunna utöva makt måste den ha något slags maktmedel, resurser som gör det möjligt att utöva makt. Maktmedel kan vara av många olika slag som till exempel rikedom, vältalighet, teknologi, kunskap, relationer, kontaktnät, vapen, fysisk styrka, ett tilltalande yttre, statussymboler, soldater, slavar, anställda,…

Människor som resurser

Värt att notera är att människor alltså också kan ses som resurser. När det gäller relationer och kontaktnät kan det ofta vara fråga om ett ömsesidigt utbyte men när det gäller anställda och, i ännu högre grad, slavar får dessa människor, ur ett maktperspektiv, främst ses som resurser. Medel istället för mål.

Ansamling av maktmedel

Resurser kan användas för att skaffa mer resurser. Till exempel kan man samla, odla, bygga, uppfinna, gräva fram naturresurser som olja och mineraler, med mera. Sådant anskaffande av resurser behöver inte innebära att man påverkar andras beteende om man till exempel själv utför arbetet.

I sådana fall handlar det alltså inte om maktutövande enligt Webers definition. Men resursansamling ökar ändå möjligheten till makt hos den som ansamlar resurser. Resurser kan användas som maktmedel.

Ansamling av makt

Resurser anskaffas dock också ofta just genom att man utövar makt över andra. Huvudsakligen verkar mycket maktutövning handla om att anskaffa mer resurser, mer maktmedel. Makt används ofta till att ansamla mer makt.

Vem gynnar makten?

Makt förutsätter alltså möjligheten att kunna agera. Genom att agera påverkar man, och förändrar, verkligheten. Om denna påverkan innebär att man tvingar på någon annan sin vilja i syfte att få denne att förändra sitt beteende utövar man alltså makt enligt Weber.

En intressant fråga blir då varför man vill påverka den andres beteende. I vissa fall kan sådan påverkan vara för den maktutsattes förment bästa. Det kan till exempel ofta vara fallet när en välmenande förälder försöker påverka sitt barns beteende.

I många fall sker givetvis påverkan för att makthavaren själv ska gynnas av maktutövandet. Men ofta kan maktutövande också syfta till att gagna andra. Det kan handla om en annan individ eller om en grupp. Makthavaren behöver då inte nödvändigtvis eftersträva egen vinning.

Risk med makt

Så även om maktutövning ofta kan vara självisk så behöver den inte vara det. Oavsett vad syftet med maktutövandet är kan det dessutom ofta innebära en risk för den som utövar makten. I de fall maktutövandet syftar till andras gagn och dessutom också kan medföra risk för makthavaren kan det alltså vara mycket osjälviskt.

Motivation bakom makt

Sammantaget kan alltså maktutövning drivas av hela spektrumet av motivation från den mest själviska till den mest altruistiska. Makt är alltid i någon mån negativ för den som utsätts, och som förlorar friheten att själv välja, men ibland kan alltså även det syfta till vad makthavaren tror gagnar den drabbade.

Även makt som används för att uppnå själviska mål kan ibland vara ganska oproblematisk i det att den inte drabbar den maktutsatte särskilt hårt. Men mycket maktutövning drabbar givetvis ofta andra hårt, och syftar också ofta till att gynna ett fåtal som ofta inkluderar makthavaren själv, vilket gör att makt ofta upplevs problematisk.

Slutligen skapar tillgång till makt i sig välmående i form av ökade serotoninnivåer och högre (inte nödvändigtvis formell) social status. Så även om makthavaren är altruistisk gagnas denne automatiskt själv av den aspekten av tillgången till makt.

Slutord

Eftersom makt i sig gynnar makthavaren genom automatiskt större välmående och social status är den givetvis för många eftersträvansvärd. Statussträvan och välmående är bägge starka drivkrafter.

Men beroende på att makt samtidigt kan innebära risker och stort ansvar är det också många som inte eftersträvar den. Även riskundvikande och bekvämlighet är starka drivkrafter.

Makt kan ofta upplevas problematisk när den drabbar oskyldiga och när människor används som medel utan någon hänsyn till deras egen vilja. Detta har dock varit vanligt genom människans historia eftersom människors arbetskraft varit en viktig resurs.

Slutligen handlar makt ofta om att anskaffa mer resurser, mer maktmedel. Mer arbetskraft, mer kompetens, mer pengar, mer vapen, mer kunskap,… Så ser maktens kretslopp ut. Makt används för att anskaffa mer makt som används för att skaffa ännu mer makt, och så vidare, i en evig spiral.