En perfekt storm

Det förflutna, samtiden och framtiden i nuet

Hur cykliska historiska förlopp, de moderna organisationerna, indoktrinering, penningsystemet, makthavare och teknologi håller på att förgöra oss – och hur vi hittar en väg tillbaka till livet

Uttrycket ”en perfekt storm” brukar användas metaforiskt för att beskriva ett sammanträffande av olyckliga omständigheter som uppstår samtidigt. Jag menar att vi är på väg in i en sådan situation och tänker här beskriva dessa olyckliga omständigheter och hur de uppstått.

Sedan människan blev bofast har tillvaron präglats av krig, våld och slaveri. Det historiska skeendet har sedan dess till stor del handlat om maktkamp. Enligt Peter Turchin har detta historiska förlopp uppvisat cykliska mönster.

Cykliska historiska mönster

Turchin har fört fram hypotesen att befolkningstäthet orsakar ökad förekomst av krig och har tillsammans med Andrey Korotayev visat att det finns en tendens till att förekomst av krig (inklusive inbördeskrig) kulminerar följande en kulmen i befolkningstäthet.

2010 publicerade Turchin forskning utifrån vilken han (korrekt) förutsade att det under 2020-talet skulle förekomma globala sociala oroligheter. 2020 förutsade Turchin tillsammans med Jack Goldstone att USA kommer att fortsättas plågas av sociala oroligheter tills man ser till att minska de sociala klyftorna.

Nära kopplat till detta visar Peter Turchin och Sergey Nefedov i boken Secular Cycles på ett historiskt cykliskt förlopp hos agrara samhällen som kan variera i längd men där en cykel vanligen är ungefär 300 år lång. En cykel kan beskrivas så här:

1.  En stat med våldsmonopol inrättas med starkt stöd
2.  Massans välstånd ökar relativt elitens samtidigt som ekonomin växer
3. Tillväxten avstannar
4. Elitens välstånd ökar relativt massan där alltfler också blir fattigare
5.  Maktkamp inom eliten och social oro beroende på ökande klyftor tilltar medan ekonomin krymper
6. Statens våldsmonopol faller
7. Tiderna är oroliga, präglade av våld (till exempel inbördeskrig) och svag ekonomi

De oroliga tiderna gör att alltfler tröttnar på situationen vilket till slut leder till att en stark statsmakt som håller ordning åter kan bildas genom att tillräckligt många stöttar ett sådant våldsmonopol. Detta gör alltså att nästa cykel påbörjas.

Denna beskrivning liknar mycket hur John Glubb beskriver imperiers uppgång och fall i essän The Fate of Empires and Search for Survival där han menar att hela detta skeende vanligen löper över ungefär 250 år.

Glubb kommer alltså fram till nästan samma tidslängd som Turchin och Nefedov. Men eftersom han inte beskriver ett cykliskt förlopp och den sista punkten (7) därför inte ingår i hans beskrivning (eftersom imperiet då fallit) är den angivna ungefärliga tidslängden egentligen väldigt lika.

Perspektiven utesluter givetvis inte varandra utan en stat som uppstått genom den process som beskrivs av Turchin och Nefedov kan till exempel expandera och bli ett imperium. De tar till exempel upp medeltida England, 1150–1485, och det förmoderna England, 1485–1730, som exempel på två cykler.

Glubb, i sin tur, menar att det brittiska imperiet varade från 1700 till 1950. Det startade alltså enligt honom ungefär 30 år tidigare än vad Turchin och Nefedov troligen skulle mena, mitt i de oroliga tiderna (1660-1730). Men sådana olikheter i bedömningar är inte förvånande och beror vanligen bland annat på skillnader i definitioner.

Det brittiska imperiet beskrivs av Immanuel Wallerstein som den centralmakt som dominerade, det han kallar, världssystemet under 1800-talet. Enligt hans synsätt var innan dess Nederländerna dominerande under 1600-talet och innan dess Portugal under 1400-talet.

Denna bild stärks till stor del om vi tittar på vilka valutor som haft status som världsvalutor och varit dominerande för internationell handel samt har använts som reservvalutor av centralbanker runt om i världen.

Spanska realen var under 1500-talet och större delen av 1600-talet den mest inflytelserika valutan. Under 1600-talet var den holländska gulden en av de mest använda valutorna i världen. Från slutet av 1600-talet och genom stora delar av 1800-talet var det brittiska pundet den dominerande världsvalutan.

Efter andra världskriget upplevde den amerikanska dollarn en dramatisk ökning av sin användning som världsvaluta. Avtalet i Bretton Woods 1944 gjorde dollarn till huvudvalutan för det internationella monetära systemet.

Wallerstein såg USA som den dominerande makten från början av 1900-talet och framåt, särskilt efter andra världskriget när det kom att bli en global supermakt och ledde den internationella ekonomin.

Ur Glubbs perspektiv bör USA vara väldigt nära slutet av sin existens som imperium om vi som ungefärlig startpunkt räknar 1776 när USA förklarade sig självständigt från Storbritannien. Imperiet har då alltså existerat i ungefär 250 år.

Även ur Turchin och Nefedovs perspektiv bör USA:s federala centrala våldsmonopol kunna falla i dessa tider. Åtminstone bör centralmaktens kontroll kunna minska kraftigt och leda till mer oroliga tider och kanske även till att delstater bryter sig ur.

Nedan är en illustration från https://systems-souls-society.com/education-must-make-history-again/ som delvis skildrar det jag hittills gått igenom. Den skildrar även en del annat jag inte kommer att upp här men som också illustrerar beskrivningar som stärker tesen att vi står inför ett stort skifte.

Så här långt i beskrivningen ser det alltså ut som om världen är på väg att förändras radikalt vad gäller maktrelationer där vi kan förvänta oss att ganska snart få se en ny dominerande global supermakt.

Vi kan i så fall förvänta oss att, för den hittills rådande ordningen och dess centrala organisationer som NATO, FN, EU, Israel, med flera kommer att försvinna eller radikalt förändras. Men enligt min mening är kanske ännu större förändringar än så på väg att ske.

Organisationernas och indoktrineringens tidsålder

Om det bara handlade om ett skifte vad gäller vilken supermakt som ska dominera världen skulle det visserligen troligen resultera i ett stort krig. Men sedan skulle vi huvudsakligen återgå till den gamla vanliga ordningen om än med nya herrar.

Men några saker pekar på att den gamla vanliga ordningen inte längre finns. En sådan sak beskrivs av John Kenneth Galbraith i boken The Anatomy of Power där han klassificerar tre typer av makt som historiskt har sprungit ur tre olika källor:

• Hotfull makt där underkastelse vinns genom att göra alternativet tillräckligt smärtsamt och där källan historiskt varit personlighet (ledarskap).
• Kompenserande makt där underkastelse köps och maktkällan är rikedom.
• Villkorad makt där underkastelse uppnås genom övertygelse (indoktrinering) och källan är organisation.

Alla typerna och källorna har givetvis hela tiden förekommit parallellt genom historien men enligt Galbraith dominerade hotfull makt och personlighet fram till industrialiseringen då kompenserande makt och rikedom tog över för en kort tid. Sedan ungefär från sekelskiftet 1900 har villkorad makt och organisation istället dominerat.

Galbraiths beskrivning av historien som präglad av hotfull makt och ledarens personlighet fram till industrialiseringen stämmer med Turchin och Nefedovs beskrivning av agrara samhällen där en kung eller kejsare ofta säkrade ett våldsmonopol som möjliggjorde trygghet och ekonomiskt välstånd.

Förändringen från det agrara samhället till det moderna hänger nära samman med de moderna organisationernas framväxt. Dessa har sina rötter i organisationsformen juridisk person som skapades av romarna och som återupptäcktes på 1000-talet.

Den juridiska personen som organisationsform

En juridisk person kan bland annat ingå avtal, äga tillgångar, ha skulder och bli stämd i domstol. Under medeltiden var katolska kyrkan, dåtidens främsta indoktrinerings- och propagandamakt, till stora delar en juridisk person. Så kopplingen mellan villkorad makt och organisation går långt tillbaka.

Den stora förändringen som ledde till de moderna organisationerna skedde dock på 1600-talet med de ostindiska kompanierna. Dessa lät för första gången den juridiska personen äga alla kompaniets tillgångar. Det var också första gången organisationsmedlemmarna, till exempel sjömännen, till stor del var anställda.

Vinstdrivande organisationer

De ostindiska kompanierna var en stor ekonomisk framgångssaga och organisationsformen blev att ligga till grund för hur regleringen av aktiebolag sedan utformades. Den främsta anledningen till framgången var antagligen den tydliga reglerade inriktningen på att generera vinst.

Den starka och tydliga målinriktningen befrämjar meritokrati genom att man söker rekrytera de med rätt kompetens för att kunna nå målet. I äldre organisationsformer är det vanligare att delägare, släktingar eller vänner rekryteras vilket gör att andra hänsynstaganden kan komma gå före kompetenskravet.

Den starka målinriktningen gör också dessa organisationer hänsynslösa, och därmed effektiva, i sin vinststrävan. Den ensidiga målsträvan gör att hänsyn som annars skulle utgöra ett konkurrerande mål inte tas. Detta befrämjas av möjligheten att rekrytera beslutsfattare som är beredda att ta sådana ”tuffa” beslut.

Slutligen skyddar organisationsformen mot individuellt ansvar hos organisationsmedlemmar eftersom den juridiska personen ofta är den som ytterst hålls ansvarig. Beslutsfattare i organisationen är vanligen främst ansvariga gentemot organisationen och dess vinstkrav. Den individuella ansvarsfriheten utåt bidrar givetvis ytterligare till effektivitet genom hänsynslöshet.

Icke vinstdrivande organisationer

Organisationsformen juridisk person har spritt sig, kanske delvis beroende på de stora privata företagens framgång, och idag är vanligen även stater och andra stora organisationer juridiska personer. Dessas reglering ser dock annorlunda ut eftersom de inte främst drivs av vinstkrav.

Andra organisationer har, till skillnad från företag, ofta flera olika mål. Det gör att de inte är lika starkt och tydligt styrda vilket i sin tur gör dem mer påverkbara för andra krafter än de som hänger samman med de mål de ska eftersträva.

En sådan kraft beskrivs av oligarkins järnlag, formulerad och utvecklad av den tyska sociologen Robert Michels. Lagen säger att varje organisation så småningom oundvikligen utvecklas till ett fåtalsvälde.

Detta beror på att en tillräckligt stor organisation är beroende av en administration. Delar av administrationen kommer att få mer makt vilket leder till korruption där denna grupp kommer att gynna sig själv på bekostnad av organisationen och dess mål.

Företag är mer skyddade mot detta eftersom vinstkravet gör det svårare att använda organisationens resurser till något annat än målet då förslösade resurser minskar vinsten. Men icke vinstdrivande organisationer saknar detta skydd.

En annan kraft är utifrån kommande påverkan genom lobbying. Även grövre former av utifrån kommande påverkan som infiltration, mutor och utpressning genom hållhakar förekommer troligen i större omfattning än vad som är allmänt känt.

De moderna organisationerna

De två typerna av stora moderna organisationer är alltså vinstdrivande privata företag (främst aktiebolag) och icke vinstdrivande organisationer som stater, mellan- och överstatliga organisationer och NGO:er.

En stor majoritet uppbär numera lön, direkt eller indirekt, från någon sådan organisation. En stor del av lönen från vårt arbete går till staten eller någon av dess underliggande myndigheter i form av skatt. De flesta av oss arbetar i väldigt liten omfattning åt oss själva vilket dock var det vanliga innan industrialiseringen då man själv i stor omfattning producerade sin mat, sitt boende och annat.

Vi är alltså mer beroende av dagens stora organisationer än vad våra förfäder var av dåtidens. Samtidigt gör dock modern teknologi oss rikare och mer skyddade mot många problem de drabbades av, vilket vi ska återkomma till.

Men bortsett från de stora förändringar teknologin medfört är vi mindre fria och väldigt beroende av dessa jätteorganisationer. Företagen producerar det mesta vi behöver och stat och EU skapar alltfler regler som begränsar vår frihet. De har också redan tagit över det mesta av civilsamhället, sådant som tidigare organiserades genom frivilliga avtal och samarbeten.

Vi kan betrakta detta ur perspektivet att den stora massan historiskt, sedan bofasthet, huvudsakligen varit bundna, i varierande grad, i någon form av slaveri, utnyttjade som arbetskraft. Ur det perspektivet kan man betrakta de brutala fysiska straff som ofta utmättes som en del av den hotfulla makt som upprätthöll slaveriet.

Detta har förändrats i den moderna tiden. Men man kan fråga sig hur mycket av den förändringen som hänger samman med att den kompensatoriska makten, i form av lön, under de nya förhållanden som växt fram visade sig vara mer effektiv än den hotfulla makten snarare än att vi blev mer humana.

Men även om den kompensatoriska makten, som tog över ifrån den hotfulla, fortfarande är en viktig del av det moderna samhället i form av lönearbete, förlorade den ganska snabbt ledarrollen till den villkorade makten. Att så skedde hänger till stor del samman med modern kommunikationsteknologi.

Villkorad makt – propaganda och indoktrinering

Mer allmän läskunnighet och tidningar möjliggjorde under 1800-talet givetvis redan stor påverkan men med film och radio utökades påverkansmöjligheten ytterligare. Den framväxande reklamindustrin, krigspropaganda under världskrigen och nazisternas effektiva centralt styrda propaganda visade på möjligheterna.

Televisionens inträde efter krigen bidrog ytterligare och internet och datorer möjliggör nu ännu mer långtgående påverkan. Även allmän skola har också under hela den här tiden gett en stor möjlighet att kraftfullt indoktrinera medan barnen är unga och mer lättpåverkade.

Den villkorade makten har fördelen att den som påverkats oftast inte vet om det utan har internaliserat indoktrineringens föreställningar och värden. Individen blir därför självgående och behöver inte längre hotas eller belönas för att göra det önskade.

De moderna organisationernas värld – vår värld

Den juridiska personen är skapad genom regler och skapar vanligen också själv interna regler i syfte att uppnå dess mål. Den är alltså på många sätt en regelstyrd byråkrati där organisationens medlemmar till stor del är att se som kuggar i maskineriet.

Att de är regelskapade och regelskapande kan kanske förklara varför vår värld präglas så mycket av en ständigt växande mängd regler och lagar. De förvandlar alltmer samhället och världen till en enda stor organisation men inte enbart genom att reglera allt mer.

De motverkar eller omskapar även organiskt framväxta gemenskaper som civilsamhälle, religiösa samfund, etniskt sammanhållna gemenskaper, språkgemenskaper, intressegemenskaper, familjen, med flera.

Detta gör man eftersom organiskt framväxta gemenskaper kan utgöra en motkraft mot organisationernas fortsatta expansion. Man gör dock ofta detta delvis genom att (under en period) stärka ”svagare” grupper för att motverka ”starkare” dito; det vill säga genom att söndra och härska. Det kan alltså ibland se ut som att man stärker organiska gemenskaper trots att det inte är det egentliga slutmålet.

De stora organisationerna samarbetar också till stor del, och i växande omfattning. Vinstdrivande företag rör sig alltmer mot monopol och oligopol. Stater och andra stora icke vinstdrivande organisationer samarbetar alltmer, bland annat med hänvisning till ”globala utmaningar”.

Även dessa stora icke vinstdrivande organisationer och de stora företagen samarbetar. Detta hjälper bland annat stora företag att konkurrera ut mindre genom regleringar som är för kostsamma för de små företagen.

Hittills verkar trenden ha varit att de stora organisationerna fortsätter att växa och samarbeta allt mer. Så länge det fortsätter kommer regler och kontroll att fortsätta öka. Detta kommer framförallt att gynna organisationerna på människornas bekostnad.

Generellt kommer organisationernas växande att missgynna allt fler allt mer. De icke vinstdrivande organisationerna kommer att fortsätta växa på bekostnad av individens och de organiska gemenskapernas frihet.

Företagen kommer att tjäna allt mer vilket innebär att allt fler totalt sett kommer att tjäna mindre. Ett exempel på det, bland många, är så kallat planerat åldrande där produkter håller allt kortare tid och konsumenten alltså måste köpa nytt allt oftare.

Det planerade åldrandet är också ett exempel på kapitalförstöring. Generellt är det lättare att förstöra än att skapa. Det gör att om någon som eftersträvar makt, en individ eller en organisation, kan öka sin makt genom att förstöra kommer den att göra det. Det som förstörs är då vanligen någon annans tillgångar och möjligheter. Även kapitalförstöring ökar alltså men det beror inte enbart på organisationernas ökande makt utan även till stor del på det moderna penningsystemet.

Det moderna penningsystemet

Det moderna penningsystemet bygger på så kallad ”fractional-reserve banking”. Det baseras på att bankerna skapar pengar när de beviljar lån. ”Fractional-reserve” syftar på att de måste ha ett visst kapital som reserv.

Förfaringssättet började med att folk deponerade sitt guld hos guldsmeder. I London på 1600-talet började kvitton på deponerat guld att användas som pengar. Guldsmederna, som allt mer blivit att fungera som bankirer och bland annat lånade ut guld (eller snarare kvitton på deponerat guld) mot ränta, insåg att de kunde låna ut guld de inte hade i form av kvitton utan egentlig täckning.

Så länge man hade tillräckligt med guld, i händelse av att många ville hämta ut sitt guld samtidigt, kunde man låna ut ”pengar” utan risk. Detta är alltså vad ”fractional-reserve” syftar på. Reserven är den mängd guld (eller, idag, pengar) som behöver finnas för att klara en anstormning av folk som vill hämta ut det de deponerat.

Förfaringssättet spreds till Sverige där världens första centralbank, Riksbanken, skapades 1668. Efter hand har det spridits till allt fler delar av världen. I USA pågick under hela 1800-talet en kamp om detta som avgjordes när Fed, USA:s centralbank, skapades 1913.

Idag är systemet globalt och sedan 1971, när USA avskaffade guldmyntfoten, finns heller inte längre någon koppling till guld utan alla pengar skapas när någon tar ett lån. Detta avspeglas bland annat i en enorm skuldökning.

I Sverige utgjordes 2023 endast 1,3% av penningmängden av centralbankspengar i form av sedlar och mynt vilka inte har skapats genom lån. Resterande 98,7% var digitala pengar skapade som lån på motsvarande sätt som guldsmedsbankirernas kvitton utan täckning.

Ett korrumperande system?

Det är inte orimligt att tänka sig att detta system skulle kunna vara korrumperande. Det uppstod som en form av falskmynteri och bör som sådant snabbt ha kunnat skapat stora förmögenheter. Möjligheten till detta bör ha kunnat locka folk att delta och bidra till systemets spridning. Rikedomen bör även ha kunnat använts för att sprida systemet för att på så sätt kunna tjäna ännu mer.

Systemets spridning är också kantat av mycket stridigheter och frågetecken som tyder på oegentligheter. Till exempel försöker man hemlighålla hur systemet fungerar och de flesta känner än idag inte till att pengar skapas på det sätt som här beskrivs trots att kunskapen är något som bör ligga i allmänhetens intresse.

Ett annat exempel är att skapandet av Fed verkar ha kuppats igenom vilket beskrivs i boken The Creature from Jekyll Island av G. Edward Griffin. Boken menar bland annat att omröstningen om skapandet av Federal Reserve lades på julhelgen för att många av de senatorer som var emot förslaget skulle vara frånvarande på grund av julledigheten. Han lyfter också fram det bedrägliga i namnet eftersom Federal Reserve inte har några reserver utan istället skapar pengar ur tomma intet i form av skulder.

Ytterligare ett bland många tecken på att penningsystemet korrumperar staten är att banker verkar prioriteras vid finansiella kriser så att staten hjälper dessa på skattebetalarnas bekostnad. Mer generellt gäller att eftersom staten tillåter detta system, som är att betrakta som ett falskmynteri som det stora flertalet förlorar på, är det inte orimligt att anta att staten troligen redan tidigt korrumperats av systemet.

Konsekvenser av det moderna penningsystemet

När affärsbanker skapar krediter genom att bevilja lån, inkluderas en räntekostnad som låntagaren måste betala utöver själva lånebeloppet. Det här innebär att låntagaren är skyldig att betala tillbaka mer pengar än vad som ursprungligen skapades genom lånet.

För att kunna betala räntan måste låntagaren tjäna pengar genom att sälja varor eller tjänster. Dessa pengar är dock, som vi sett, till 98,7% också skapade genom lån som i sin tur är behäftad med samma problematik, att inga pengar skapats som täcker räntekostnaden.

Om vi tittar på ekonomin som helhet, innebär detta att det alltid finns en brist på pengar för att både återbetala lånebeloppet och betala räntan på alla lån i systemet. För att täcka räntekostnaderna krävs det att nya pengar skapas genom ytterligare lån. Detta leder till ett växande behov av att mer lån tas för att kunna betala tillbaka de befintliga lånen inklusive räntan, det vill säga en cykel av ständigt ökande skuldsättning i ekonomin.

En annan konsekvens av systemet är att räntorna har behövt sjunka för att locka folk till att ta mer lån. Det har lett till att vi fått se historiskt ovanligt låga räntor. Vi har även fått se ovanligt snabbt stigande höga priser på fastigheter och finansiella tillgångar.

De stigande priserna hänger samman med att mycket lån tas inom dessa sektorer vilket skapar tillgångsinflation eftersom det är där pengarna skapas. Inom finans flödar dessutom pengar in genom att ränteinbetalningarna investeras där.

Detta har lett till en ovanligt stor koncentrering av förmögenhet och makt hos ett litet fåtal. Till exempel har sedan 1990 den totala andelen förmögenhet för de 0,1% rikaste ökat från 9% till 14% år 2023 och världens 52 rikaste individer såg värdet på deras förmögenhet växa med 9,2% per år under de senaste 25 åren.

De som kontrollerar penningsystemet och vet hur det fungerar blir väldigt mycket rikare på nästan alla andras bekostnad. Systemet är alltså att betrakta som riggat och omfördelar dessutom automatiskt förmögenhet från de fattigare till de rikare.

Slutligen skapar systemet också massiv kapitalförstöring. Det beror på att det hela tiden måste skapas mer pengar, genom lån, för att det ska finnas pengar till ränteinbetalningarna. Det gör att man, förutom att stimulera låneviljan genom låga räntor, också beviljar lån till satsningar som i de flesta andra penningsystem skulle anses vara för riskabla.

Rent systemiskt är det fördelaktigt om man till exempel bygger ett hus som genast behöver repareras eftersom det innebär att man måste ta ett nytt lån för att ha råd att reparera. Dåliga och kortsiktiga beslut är alltså en konsekvens av systemet.

Men som framgår kan inte ett sådant här system fortleva hur länge som helst eftersom det skapar så många negativa konsekvenser i accelererande fart. Det måste reformeras eller krascha och vi är sannolikt framme vid den punkten att detta kommer att inträffa snart.

De som tjänar på penningsystemet kommer dock med största sannolikhet inte vilja behöva stå till svars utan kommer att försöka göra så att övergången till en ny ordning sker på ett sätt som gör att de kan behålla eller öka sin rikedom och makt. De kommer också att verka för att det nya ersättande systemet ska gagna dem. Så vilka är det då som tjänar på penningsystemet?

Makthavare

När penningsystemet och de moderna organisationerna växte fram fanns vissa aktörer som lyckades utnyttja de nya möjligheterna till att bli väldigt rika och mäktiga. En del av dessa lyckades dessutom förvalta detta på ett sätt som gjorde att deras efterkommande lyckats fortsätta öka släktens makt.

Flera av dagens rikaste och mäktigaste aktörer har alltså sina rötter i det som den moderna världen växt fram ur; modern bankverksamhet (fractional-reserve banking), de ostindiska kompanierna och industrialisering.

Det innebär bland annat att de vet hur dessa system fungerar. Det man tränar blir man skickligare på och de som växer upp i dessa familjer är bland de få människor som får en chans att träna att till exempel skapa, leda och använda organisationer.

Förutom detta övertag har de också tillgång till helt andra resurser än de flesta i form av tillgångar, information, och kontakter. Det är alltså inte förvånande att en del av dessa släkter lyckats fortsätta öka sin makt i flera generationer.

En metod de använt för att öka sin makt är att ta allt mer kontroll över alla viktiga aktiebolag genom att tillskansa sig aktiemajoritet. Detta har de kunnat göra genom den förmögenhetsomfördelning som kontinuerligt automatiskt sker till deras fördel genom ränteinbetalningarna som en konsekvens av penningsystemet.

Oligarkerna är inte underställda organisationers regelsystem vilket däremot vanligen gäller makthavare högt upp både i företag och icke vinstdrivande organisationer, till exempel politiker. De är alltså ytterst en slags tjänstemän som tjänar organisationen.

Jag vet inte om det finns någon stor skillnad i detta vad gäller de allra högsta politiska ledarna. Det kanske finns enstaka sådana politiska ledare med makt motsvarande mäktiga oligarker, mer likt forna tiders kungar och kejsare.

Alla makthavare, oligarker och eventuella ”kungar”, måste dock i någon mån förhålla sig till andra aktörer. Ingen har obegränsad makt, vare sig oligarker eller politiker. Generellt gäller dock att de icke-vinstdrivande organisationerna är mer sårbara för infiltration och korruption.

Vissa icke-vinstdrivande organisationer kan dock kanske vara mindre sårbara om de regler som utgör dess grund är tillräckligt ensidiga och starkt styrande. Det skulle till exempel kunna gälla vissa militära organisationer som kan ha ett tydligt mål att skydda landets konstitution och befolkning.

Den bild jag har så här långt är alltså att ett fåtal oligarker är de aktörer som har mest makt. Dessa kan dessutom ofta vara ingifta med varandra för att öka den ömsesidiga lojaliteten vilket gör dem ännu starkare.

Det kan dock även finnas aktörer i form av icke vinstdrivande organisationer, som vissa militära organisationer, som kan utgöra en tillräckligt stark motkraft. Kanske även vissa politiska aktörer kan ha lyckats hålla sig utanför korruption och också utgöra en motkraft.

Om dessa aktörer inte finns, eller är för svaga, verkar oligarkerna kunna fortsätta att öka sin makt. Det är dock inte osannolikt att den cykel Turchin och Nefedov beskriver kommer att spelas ut och att konkurrensen mellan oligarker alltså kommer att tillta.

Ett frågetecken är dock hur mycket Turchin och Nefedovs beskrivning stämmer på samtiden eftersom den baseras på analys av agrara samhällen där tillväxtens gräns berodde på tillgång till odlingsmark. Men det är ändå troligt att även det moderna samhället är beroende av sådant som sätter gränser för tillväxten även om det kanske är svårare att se vilka dessa gränser är.

Den främsta anledningen till svårigheten att se det är att teknologin ständigt förändrar spelreglerna. När man tror sig ha hittat en begränsning för tillväxten så kan det hända att ny teknologi plötsligt förändrar detta.

Det innebär inte att det finns någon som helst garanti för att teknologi kommer att trolla bort alla hinder för tillväxt som kan dyka upp. Troligen inte. Men det innebär att teknologin är en joker i leken som gör saker svårare att förutse.

Teknologi – jokern i leken

Under den moderna tiden, särskilt från industrialiseringen och framåt, har vi fått se en accelererande utveckling av teknologi. Denna snabba utveckling beror på många olika saker men en sak som starkt bidragit är förmodligen att framväxten av modern stabil teknologi utgjort en grund för vidare utveckling. Till exempel har troligen tillgången till precisa och billiga industriellt framställda verktyg och komponenter avsevärt ökat möjligheten att utveckla ny teknik.

En annan sak som sannolikt bidragit är den stora resursansamling som skett i de stora organisationerna. Viss modern teknologi skulle inte vara möjlig utan storskaliga satsningar. Möjligheten för fler att studera och forska är ett exempel på en sådan storskalig satsning som har bidragit till mycket teoretisk kunskap som legat till grund för ny teknik.

Men även om de stora moderna organisationerna alltså har visst fog för att ta åt sig del av äran så gör de det genom sina propagandakanaler (skola och media) i en överdriven omfattning på bekostnad av systemiska orsaker, men också på bekostnad av enstaka individer och grupper som starkt bidragit.

Denna teknologiska utveckling har förändrat livet för oss alla på planeten. Många förändringar har varit positiva men en del har också varit negativa. Generellt ger teknologin människan mer möjligheter och dessa kan användas både positivt och negativt.

Eftersom teknologi ger ökade möjligheter har man givetvis försökt monopolisera och även hemlighålla den. I militära sammanhang hemlighålls viktig teknologi för att ha ett övertag över fienden. På liknande sätt är det i andra sammanhang och både företag och oligarker kan ofta öka sin makt genom hemligt teknologiskt övertag.

Kommunikationsteknologi och media

Ett exempel på detta som verkar ha spelat stor roll i modern tid är framväxten av kommunikationsteknologi. Telefonen var en tidig sådan teknologi som kunde utnyttjas till att avlyssna för att till exempel få fördelar i affärssammanhang. Avlyssning kan också användas till att få hållhakar på viktiga personer som man därigenom kan kontrollera.

Avlyssning och övervakning är generellt något som använts sedan långt tillbaka för att få övertag över fiender och konkurrenter. Men genom telefoni och annan kommunikationsteknologi har möjligheterna utökats avsevärt.

Ett annat område som redan nämnts och som hänger samman med detta är modern medieteknologi. Den har möjliggjort mycket starkare propagandistisk påverkan och att man mer effektivt kan nå fler människor.

Möjligheten att påverka genom media har genom datorer och mobiler dessutom smält samman med möjligheten till avlyssning och övervakning så att kraftfull påverkan kan ske mer interaktivt med snabba återkopplingsloopar automatiserat i realtid. Men automatisering möjliggör inte enbart mer effektiv indoktrinering.

Automatiserad övervakning och kontroll

Generellt har datorer möjliggjort en långt gående automatisering inom många områden. Ett sådant område, där övervakning är en del, är kontroll av befolkningen. En bild av vad som redan är möjligt får vi om vi tittar på Kinas sociala poängsystem (”Social Credit System”).

Det sociala poängsystemet är ett digitalt system som använder automatiserade system och datorer för att övervaka och påverka beteendet hos medborgarna. Många olika system matar automatiskt in information i det nationella sociala poängsystemet.

Man kan genom övervakningskameror identifiera personer genom ansiktsigenkänning. Man har också tillgång till platsdata genom att individens mobil är spårbar. Även köpbeteenden registreras automtiskt genom det digitala betalsystemet.

Varje person får ett betyg som ständigt uppdateras baserat på observerat beteende. Systemet ger möjligheten att automatiskt dela ut straff och belöningar baserat på en individs betyg. Målet är att misskrediterade personer ska kunna slås ut privatekonomiskt och socialt.

Låga sociala poäng kan påverka allt från karriärmöjligheter till förmåga att uttrycka sig och röra dig fritt. En person kan till exempel bli förhindrad från att studera på universitet, köpa fastigheter, använda vissa appar eller köpa tåg- och flygbiljetter.

En långt gående kontroll över befolkningen kan givetvis skapa stora negativa konsekvenser för många människor vilket vi kunnat se i olika diktaturer. Med modern teknologi kan sådan kontroll gå mycket längre än vad som tidigare var möjligt, till exempel genom biometrisk övervakning och direkt påverkan på hjärnan. Ett annat område som kan få stora negativa konsekvenser är vapenteknologi.

Modern vapenteknologi

Även vapenteknologin har blivit mer automatiserad bland annat med robotar och drönare som kan operera mer självständigt. Men även mindre automatiserad modern vapenteknologi medför möjligheter till stora negativa konsekvenser.

En sådan teknologi är strålvapen. Även om det utvecklas mer riktade sådana som till exempel laser för att kunna skjuta ner flygande föremål är mindre fokuserade strålvapen som istället kan påverka många människor på en gång kanske mer problematiska.

Det vi vet existerar redan idag är sådant som Active Denial System, ett icke-dödligt riktat energivapen utvecklat av den amerikanska militären. Informellt kallas vapnet också för “värme-strålen” eftersom det fungerar genom att värma upp ytan på målen, såsom huden på människor.

Det finns också högfrekventa mikrovågsvapen och akustiska vapen. Ett exempel på det senare är Long-Range Acoustic Device som har använts för att kontrollera folksamlingar sedan början av 1990-talet.

En annan teknologi är biovapen som används för att skada eller döda människor, djur eller växter. De kan vara bakterier, virus, toxiner eller andra biologiska ämnen. Ett exempel på det är Antrax som användes redan under andra världskriget.

Ännu tidigare exempel är hur britterna 1763, under Fransk-indianska kriget lämnade efter sig smittkoppssmittade filtar åt indianer som stödde motståndarsidan och hur mongolerna under belägringen av Kaffa 1346 avfyrade pestsmittade lik in i staden.

Att mongolerna avsiktligt spred pesten innebär att man redan då visste hur man kunde sprida sjukdomar. Det innebär i sin tur att digerdöden delvis kan ha spritts avsiktligt. Om så var fallet var anledningen troligen att de skyldiga till den stora finansiella kraschen 1345 ville undvika att behöva stå till svars genom att skapa ett större problem som gav folk något annat att tänka på.

Om pesten redan på den tiden kunde ställa till med sådan stor skada vad är då inte möjligt idag? När det gäller biovapen, strålvapen och andra kraftfulla vapen, som till exempel kärnvapen, vet vi heller inte hur långt utvecklingen gått eftersom militär teknologi vanligen hemlighålls.

Vi är dessutom idag mer sårbara eftersom vi är så beroende av teknologiska system som elnät, internet, datorer, transportsystem, med mera. Även attacker som inte direkt slår mot människor kan förmodligen orsaka massdöd om sådana system slås ut, till exempel genom en elektromagnetisk puls (EMP) som till exempel kan åstadkommas genom att detonera en atombomb på hög höjd.

Konsekvenser av modern teknologi

Teknologi ökar generellt möjlighet och effektivitet. Det gäller oavsett vad vi vill åstadkomma. Den fungerar på så sätt som en förstärkare. Ju mer avancerad teknologi desto mer kan vi åstadkomma. Men allt vi åstadkommer har fler effekter än det primära målet. Det kan till exempel handla om direkta bieffekter som miljöförstöring men också om följdeffekter som kan vara svåra att förutse.

Den moderna utvecklingen började på många sätt redan när vi blev bofasta. Bofastheten ledde ganska snabbt till våld och slaveri och detta är något som vi lever med än idag. Ju mer avancerad teknologi vi har desto mer effektivt kan vi alltså utöva våld och hålla människor i slaveri.

Utifrån ovanstående beskrivning av möjligheter med kontroll- och vapenteknologi kan vi se att problemet med våld och slaveri kan bli ännu större än det vi hittills fått bevittna. Men automatiseringen skapar också ett nytt problem.

Hittills har alltså människor behövts som arbetskraft vilken har utvunnits genom slaveri i varierande grad. Men genom automatiseringen minskar snabbt behovet av mänsklig arbetskraft som det verkar. Vi kan till exempel redan idag ersätta läkare, journalister och jurister med AI.

Detta fenomen kan vara större än vi tror om man betänker att mycket arbete egentligen främst sker i kapitalförstörande syfte beroende på penningsystemets starka påverkan. När penningsystemet kraschar eller reformeras kommer alltså snabbt många jobb att bli överflödiga.

Om vi ser till hur hänsynslöst makthavare historiskt har behandlat allmänheten finns risken att de återigen kommer att låta många dö när vi inte längre fyller någon funktion för deras maktsträvan. Detta kan till exempel aktualiseras om vi åter går in i en fas av utsugning av massan och maktkamp mellan eliter enligt Turchin och Nefedovs beskrivning.

Även om teknologi har gett oss många välsignelser anser jag att den är den mest problematiska faktorn av de jag här gått igenom beroende på dess förstärkande effekt. Detta kan visa sig förödande om det vi är på väg in i är en perfekt storm där alla dessa krafter jag här gått igenom kommer att samverka på ett negativt sätt.

En perfekt storm

Risken är alltså att vi kanske befinner oss sent i en Turchin/Nefedov-cykel med kamp mellan hänsynslösa makthavare samtidigt som penningsystemet går mot sitt slut. Detta sker medan vi för första gången befinner oss i ett samhälle med ovanligt starkt indoktrinerad befolkning dominerat av stora mäktiga omänskliga organisationer. Vi är dessutom mer beroende av teknologi än någonsin tidigare samtidigt som denna teknologi har större kapacitet att förstöra än vad någonsin tidigare varit fallet.

Om denna storm bryter ut, eller redan har börjat blåsa upp, är vi som enskilda individer ganska maktlösa. Ur det enskilda perspektivet är frågan snarast om och hur man eventuellt kan rida ut stormen. Svaret på den frågan är lyckligtvis samma svar som också ger oss en chans att lugna stormen innan den blivit för stark.

Det är givetvis bra att förbereda sig rent praktiskt, till exempel genom att i någon mån bunkra förnödenheter, eftersom det inte finns några garantier och det i vilket fall sannolikt kommer att bli turbulent även om vi så småningom lyckas vända situationen till något bättre.

Men det allra viktigaste vi kan göra är att själva bli mer välmående och starka för att på bästa sätt kunna ta hand om oss själva och andra. Detta kräver ett inre arbete där vi ärligt undersöker vilka vi egentligen är för att på så sätt hitta ett mer hållbart synsätt på oss själva och världen som kan hjälpa oss att stå stabilt oavsett vad som händer. Om tillräckligt många gör detta kan det till och med lugna stormen.

Att lugna stormen

Att åstadkomma en sådan självutveckling, eller självupptäckande, kräver enligt min mening terapi, eller till och med andlig utveckling. Den kan ske solitärt, som självterapi, eller med hjälp av andra. Men oavsett hur den sker är den är med största sannolikhet absolut nödvändig.

Ingen av oss är fullt medvetna om vem vi och våran verklighet är på djupet och vi är heller inte den bästa version av oss själva som vi kan vara. Vi behöver troligen heller inte gå fullt så långt. Men vi måste gå mycket längre än vad vi hittills gjort om vi vill lugna stormen.

Det finns mycket att säga om olika metoder för att åstadkomma sådan självutveckling men jag kommer här inte att gå in på det. Däremot kommer jag att säga något om hur förståelse av det jag tagit upp här också kan främja en sådan utveckling.

För det första vill jag med denna mörka beskrivning av historien och samtiden inte skrämmas. Jag tror tvärtom att rädsla är bland de största problem vi har eftersom den gör oss dummare och mer egoistiska. Så att bli fria från rädsla är kanske det allra viktigaste vi kan åstadkomma.

I många avseenden är rädsla motsatsen till kärlek. Stor, allomfattande, osjälvisk och ovillkorad kärlek som möjligt är det mest befriande vi kan hitta. Sådan kärlek, både till oss själva och andra, växer också spontant ju mer rädslan minskar.

Men befrielse från rädsla kan inte åstadkommas genom att vi blundar för verkligheten. Om vi blundar kommer rädslan egentligen inte försvinna utan vi kommer bara att känna den mer sällan. Och den kommer fortfarande att påverka oss även när vi inte är medvetna om den.

Vi behöver vara medvetna om de hot som finns för att kunna motverka eller undvika dem. I bästa fall kan sådan medvetenhet också motivera oss i vårt inre arbete med oss själva. Den kan göra oss medvetna om att sådan självutveckling är den enda vägen framåt.

Men vi kan också göra lite i det yttre, utöver vår egen inre utveckling (vilken dock bör vara vårt huvudfokus). Något vi dock antagligen inte kan göra särskilt mycket åt är Turchin/Nefedov-cykeln, penningsystemet, de oligarkiska makthavarna eller den teknologiska utvecklingen. Däremot kan vi påverka de moderna organisationerna och indoktrineringen.

Det gör vi genom att lämna den organisations- och propagandadominerade världen. Av dessa två är propagandans och indoktrineringen värld förmodligen lättast, eller i alla fall minst svår, för de flesta att lämna. Därför tittar vi på det först.

Att lämna den propagandadominerade världen

Vi har alla blivit utsatta för propaganda och har därigenom blivit indoktrinerade. Även många som förstått att de är indoktrinerade och som har börjat befria sig är fortfarande indoktrinerade, om än i mindre omfattning. Problemet är att indoktrinering gör att offret internaliserar budskapet.

Vi har alltså gjort det till vår egen uppfattning. Det gör att vi heller inte i förväg kan veta vilka av våra föreställningar som är våra egna, formade utifrån egna erfarenheter, och vilka som har skapats genom indoktrinering. Vi kan kanske heller inte veta när vi blivit helt fria. Men vi kan märka att vi blir friare.

En metod, som troligen är lättast för de flesta att göra och för många kan vara ett bra alternativ att börja med, är att mediefasta. Det vill säga att låta bli helt och hållet att ta del av media. Viktigast är att helt undvika nyheter och liknande. Men även mycket underhållning, dokumentärer och annat innehåller mycket propaganda varför även de bör undvikas.

Sådan mediefasta kan man göra gradvis genom att till exempel börja med en dags fasta och sedan gradvis utöka det till längre perioder. Man kan känna sig fram. Men det viktiga är att man så småningom kommer upp i en längre period av frihet från medias påverkan, åtminstone några veckor. Många som gjort det upplever det som väldigt skönt.

Fördelarna är flera. En sådan är att man avbryter fortsatt indoktrinering. En annan är att mycket som förmedlas, särskilt i nyheterna, är negativt och skapar oro, maktlöshet och rädsla vilket man då slipper. En tredje är att man får tid till annat, till exempel till att hålla på med självutveckling som ökar ens frihet och välmående.

Det är dock förmodligen inte tillräckligt att enbart mediefasta. Man kommer så småningom även att behöva söka information som inte förmedlas av de källor man hittills tagit del av. Om man söker brett och ärligt kommer man då att stöta på mycket som verkar motsäga varandra.

Jag ska inte fördjupa mig i detta utom att säga att det finns många olika aktörer där ute och bland annat sprider sannolikt underrättelsetjänster mycket desinformation, ibland blandat med värdefull information för att man ska lita på källan och svälja den vilseledande informationen. Det finns alltså mycket att upptäcka som kan vara både intressant, utmanande och utvecklande.

Att lämna organisationernas värld

Att lämna organisationernas värld kan vara en större utmaning men också ännu mer utvecklande. Vi lever nämligen så mycket i den. Nästan alla jobbar i någon av de stora moderna organisationerna eller i en mindre organisation som i sin tur jobbar åt, eller är beroende av, de stora. Även det vi behöver för vår överlevnad produceras av de stora organisationerna.

Vi är alltså helt omslutna av dessa och kan antagligen inte helt lämna dem. Men vi kan koppla loss oss så mycket det går och hitta mer utrymme att leva utanför dem. Men för att göra det behöver vi titta på varför vi jobbar i organisationerna.

Det som troligen är det viktigaste incitamentet för de allra flesta är lönen. Vi behöver någon form av inkomst i det moderna samhället för att kunna få det vi behöver. Nästan allt finns att köpa, men nästan inget finns att få på något annat sätt än genom att köpa det.

Detta gäller sådant som är nödvändigt för överlevnaden som mat och husrum men också sådant som främjar möjlighet till att få tillhöra en gemenskap, bli omtyckt, få status, attrahera en partner, koppla av och mycket annat.

Gemenskap och status är också sådant som man kan få genom ett jobb. Det är antagligen det näst viktigaste incitamentet för de flesta. Ett tredje incitament skapas antagligen genom indoktrinering som förskönar och förstärker bilden av det positiva med att delta genom att jobba i en organisation samt skapar stigmatisering av de som inte deltar.

Problemet med det sista incitamentet har vi löst när vi befriat oss tillräckligt från indoktrineringen men de andra två är knepigare. Vad som är viktigast ser olika ut för olika människor så det finns ingen patentlösning.

En del av incitamenten kommer sannolikt att lösas genom självutveckling, till exempel kan behovet av status och annat komma att minska när vi känner oss mer nöjda med oss själva så som vi är. Men vi kommer ändå behöva äta och ha någonstans att bo.

En skiss på en möjlig lösning är då att börja producera mer av det livsnödvändiga själv, till exempel genom odling, att själv bygga och reparera sitt boende, med mera. Sådant kan också göras tillsamman med andra vilket bidrar till att lösa behov av gemenskap.

Slutord

Det jag här skrivit om hur vi kan befria oss från indoktrineringen och hur vi kan börja frigöra oss från de moderna organisationerna är bara några korta skisser. Men det ger kanske i alla fall några idéer om hur man själv kan gå till väga.

Det viktigaste är ändå vår självutveckling som vi kan beskriva som terapi eller en andlig inre resa. Även den har jag sagt väldigt lite om här. Men det finns ingen brist på olika beskrivningar och metoder därute. Det centrala är bara att förstå att det är viktigt, att vi är viktiga, och att därför börja utforska vad som fungerar för oss själva, det vi själva kan göra.

Det som gör självutveckling, befrielse från indoktrinering och frigörelse från organisationerna så viktigt är den storm vi står inför och som många börjar känna blåsa upp. En storm som påminner om den storm som cykliskt brutit ut många gånger genom historien.

Men denna storm kommer att vara starkare än de tidigare eftersom den innebär slutet på det penningsystem som så starkt präglat den moderna tiden. Att den kommer att vara starkare innebär dock inte att den nödvändigtvis kommer att orsaka mer lidande. Det beror på oss.

Den kan passera smärtfritt men för att göra det måste den leda till något mycket bättre, till en befrielse mänskligheten länge längtat efter. Vår resa började med våld och slaveri som uppstod när vi blev bofasta och har fortsatt på det sättet. Men den kan inte fortsätta så längre.

Anledningen till det är teknologin. Med den teknologi vi har idag blir priset för stormen för stort eftersom vi, genom automatiseringen inte längre behövs i den värld vi skapat, och genom att förstörelsekraften blivit så enorm. Vi kan alltså inte tillåta att stormen tar den vägen.

Oligarker och andra makthavare är egentligen inte problemet. De skulle inte ha någon makt om inte vi gav dem den. Problemet är vår egen egoism som ytterst bottnar i rädsla. Därför måste vi gå på djupet med oss själva.

Om stormen får svepa bort organisationerna och indoktrineringen men vi inte längre är kvar där då kommer stormen snarare vara den storstädning vi behöver. Vi behöver inte organisationerna och indoktrineringen. Vi behöver bara oss själva och varandra. Det är ändå det enda vi egentligen har.

Vår del i storstädningen är alltså att städa i oss själva, att befria oss så mycket vi kan från indoktrinering och att i möjligast mån lämna organisationerna. Det är det vi måste göra. Vi kan inte lämna över det jobbet till andra eftersom ingen annan kan göra det åt oss.

Men vi är inte ensamma. Ju mer vi gör detta desto mer kommer vi att hitta tillbaka till varandra. Vägen dit går inte genom att bli rik, vacker och berömd eller något annat av de löften den moderna världen försöker locka med. Det tar oss snarare längre bort från varandra och gör oss ensammare.

Den går heller inte genom den bekvämlighet det moderna samhället hittills erbjudit, en bekvämlighet som egentligen är en fälla eftersom vi lämnar ifrån oss vår egen makt över våra liv. Vi outsourcar vår egen lycka istället för att hitta den i oss själva genom oss själva.

Slutligen behöver vi inte slänga teknologin på sophögen bara för att den i denna tid blivit vår fiende. Vi behöver bara hitta tillbaka till oss själva, till varandra och till något mänskligare än vad de moderna systemen inneburit.

Men vi kan inte leta efter en teknisk lösning på det problem som uppstår genom tekniken. Vi kan inte göra samhället mänskligare genom att göra det omänskligare. Allt sådant som vi har skapat sedan vi blev bofasta har skapats inom ett paradigm av våld och slaveri och har alltså präglats av rädsla.

Vi kan skapa teknologi och organisationer. Vi kan lära oss av det vi hittills skapat och kanske till och med behålla en hel del. Men oavsett vad vi väljer att skapa eller behålla så måste det valet utgå ifrån kärlek och visdom fri från rädsla och separation. Vi måste först släppa allt det gamla.

Jag ska avsluta med att citera en del av en artikel av Mattias Desmet (översatt av Larry N.F. Eastman) som visar på en väg till både självutveckling, befrielse från indoktrinering och att komma närmare både oss själva och varandra. Det handlar om att bli mer ärlig mot oss själva och andra.

”Det som gör dig maktlös mot propaganda är inte så mycket propagandan i sig, det är ditt ego [han likställer implicit egot ungefär med att människor ljuger för att anpassa sig till gruppen vilket i längden gör att de tappar bort vem de egentligen själva är och vad de egentligen vill]. Det gör dig oförmögen att skilja mellan sanning och bedrägeri och det gör din röst ihålig och svag och oförmögen att skapa den förbindelse med Andra som är nödvändig för att göra propagandan maktlös.

Sanningen är det enda botemedlet för ett samhälle som är sjukt av lögner. Den kopplar samman människor från själ till själ, som strängar som vibrerar på samma frekvens. Och som sådan är den det verkliga botemedlet mot den ensamhet och frånkoppling som gör den moderna människan så sårbar för propaganda (se Jacques Elluls begrepp »den ensamma massan«).

Som jag sade tidigare: så snart den grupp som är sammankopplad genom uppriktigt tal är energimässigt starkare än den propagandiserade massan, är totalitarismens era över. Inte förr, inte senare. I detta avseende är det enda sättet att bidraga till lösningen av den stora krisen i vårt samhälle att möta vår skugga och övervinna vår egen individuella kris och trauma, det vill säga att transcendera vårt Ego genom uppriktigt tal.”